Cigarettrök stiger upp i den kalla vinteratmosfären.
Kalla fingrar sluter kring en temugg, det hugger till i kroppen av hettan. Tårna leker i nyfallen snö. De ber mig komma in, sätta på mig strumpor och skor, komma in i den trygga värmen. Ligga under blåa landstingsfiltar. Det sticker i ögonen av allt det ljusa. Jag är livegen, det är inte mycket jag får bestämma själv. Höra nyckelskrammel och trötta, tunga, släpande ljud från tofflor, på utsliten personal. De lägger sina händer på mina axlar, torkar tårar från kinderna. Säger att jag är stark och modig. Att det krävs styrka att be om hjälp. Det står välkommen på dörren, men här är det alltid låst.
.

Stoltheten var det jag hade kvar.
Sitta i en stol, känna hur orden och sanningarna, men också lögnerna dras ur min kropp. Psykisk misshandel och terror varje gång. Våldtäckt av själen. Det slutar alltid med att jag gråter och går därifrån innan vi egentligen är klara. De brukar ropa efter mig, men jag hör inte. Skriken i korridoren dämpar deras. Tårarna skymmer mitt synfält, jag som aldrig grät förut, tårarna var allt jag hade kvar. De säger att det är bra att gråta, att det lättar på trycket, att ångesten blir mer uthärdlig, men det spränger inuti mig ändå. De brukar sätta sig på sängkanten, styrka över mitt hår, säga att det är okej att vara ledsen, att man får gråta när det gör ont.

Lyckan är en illusion.
Porslin krossas mot golvet. Blod och tårar rinner mellan fingrarna på de som plockar och torkar bland porslinskärvor och teblask. Tårarna rinner längs trötta, förstelnade kinder. Jag kan inte tala mer, jag kan inte vara längre. Tabletterna på bordet växer, mjölkglaset stirrar mig ilsket rakt upp i ansiktet. De ger sig aldrig, kan sitta där i oändlighet, men det kan jag också.

Hårda händer, men jag känner värmen.
Ligger nedtryckt på en brits, orden ”vi skall inte göra dig illa” susar i mina öron tillsammans med ett sorl av elakheter som rösterna spyr ut genom ådrorna. De sliter i mina kläder, det sticker till någonstans. De hårda tagen kring min kropp lättar, jag är lämnad kvar i Ingemansland. De pratar till mig, men jag förstår inte längre deras språk.

Att vakna upp i en främmande värld.
Plötsligt ser jag saker som jag aldrig förr har sett. Känner dofter som jag aldrig känt. Slår på teven och ser krig och förödelse överallt. Lidande, bitterheten växer sig allt starkare. Ilskan över att de inte berättade vad som väntade. Skammen, när jag inser att jag är sjuk. Att jag har levt i en illusion, en hallucination. Känner mig så oerhört kränkt och lurad, av alla.

Nu ler jag igen.
De ler tillbaka, stolta och nöjda över sitt verk. Att jag har läkt så fint och att jag är stark igen. Färdig att möta verklighetens riktiga hinder utan tabletter. Jag behöver inte längre hjälp att torka tårar, jag sätter själv på mig strumpor och skor, går själv in från kylan utanför, även om det inte längre behövs, för utanför kittlar vårsolen mitt ansikte. Fågelkvitter når min upptinade själ. Jag fejkar livslust igen och jag gör det alldeles för bra.