Det är om natten tankarna är som mest klara, mest genomtänkta och geniala. Då stjärnorna lyser på natthimlen och månen kastar sitt sken in i rummet. Sjukhussängarnas metalliska konstruktion blir till något annat då. Nästan magiskt, ett metalliskt skelett. Jag önskar att jag låg däri då, att jag kunde sova, det önskar jag alltid när jag tänker.

Det skriker längre ned i korridoren. Hundratals mil har jag gått i sjukhuskorridoren och lystrat till de eviga skriken. Aldrig, aldrig glömmer de var de är,, ”galningarna”, utan skriker tills rösten brister, tills de får ett lugnande piller eller en spruta. Inte ens om natten kan de låtsas att de har glömt.

Där ligger de i sina metalliska skelett och menar att de har hamnat snett i livet. Att de har velat för mycket och att det är straffet. Där ligger de på prydliga rader i sjukhussalarna och låter månskenet göra mönster på kuddarna., önskar sig någon annanstans när någon frågar, men i hemlighet trivs de ganska bra innanför låsta dörrar. Härinne står tiden stilla och låter vänta på sig. Handlingar och tankar är förfrusna medan känslostormar river i magra kroppar. Utanför flyter tiden i någon obeskrivlig bana kring de murar som vi vistas innanför. Murar enda upp till månen.

Det är alltid då, just i detta ögonblicket han kommer och frågar hur jag mår, varför jag inte kan sova. Varför jag nöter ned mina sockor till ingenting där jag går fram och tillbaka i korridoren och låter handen söka längs väggen, längs ledstången för dem som mekaniskt och apatiskt går längs de vita väggarna. Han stoppar om mig och låter saken bero, medan jag fortsätter skriva under täcket.

Det är om natten orden blir sanningar istället för dagens ekande lögner, när orden blir de rätta oavsett om de är menade för öron eller papper. Ibland brukar han stanna och lyssna en stund, men tröttnar alltid tillslut och lämnar mig tillsammans med snarkade medelålders kvinnor och skrikande ångest. Ibland stannar han tills han tror att jag har somnat, vilar på steget ut och lystrar lugna andetag som ljuder i sovsalen.

Det är besynnerligt hur lika vi är och ändå så olika. Jag kväver mina skrik i kudden och låter tårarna droppa i täcket. Mina skrik ekar aldrig mot de evigt tysta väggarna, mina skrik väcker ingen om nätterna.

Här ligger de nu i sina sängar, tysta. Skelettliknande torn som sträcker sina skuggor efter mina fingar och vill förinta minna sanningar. De vill inte bli skrivna, för sanningen gör ont. Suddar ut alla lögner och lämnar enbart kvar frustration och besvikelse.

Nu föds en ny dag. Solen stiger över trädtopparna och skuggorna skingras. Mina ord tystnar, liksom mina tårar och skrik. Sjukhussängarnas metalliska skelett blir just bara sjukhussängar igen och skriken tycks stillas av ljuset, åtminstone för en liten stund.