I maj det året var jag i fjärde månaden, i vecka 13 i den evighet där jag skulle vara utan dig. Min kärlek till dig ville inte ta slut. Ögonblicket – den korta knappt mätbara stunden – då jag hatade dig betydde ingenting.

Jag sökte svar överallt. I böcker om att växa som vuxen. Att finna sig själv. I min röda konfirmationsbibel. “Gud är kärleken” skrev kyrkoherden med riktigt bläck. DU var kärleken! Jag sneglade på den naturtrogna massagestaven. Den låg i samma låda som gamla och nya testamentet och jag skämdes inte det minsta. Jag höll den i min hand. Fantiserade. Ditt varma sammetsmjuka ollon nosade mig försiktigt i ljumsken, knuffade sig lekfullt framåt, inåt… – Han är din. Bara din. Känner du det?
Du sa så – många gånger. Nu var det inte sant. Jag räknade på det. Under våra 16 månader var du trogen mig två. Det gör 12,5 % av tiden. – Vad som än händer ska jag alltid älska dig…, sa du ibland.
Det lät olycksbådande.

Jag sökte svar i tidningens frågespalt: – Goda relationer överlever…
Och av astrologen: – Du har en fixeringsaspekt i Venus…
Och av vännerna: – Var glad att du slapp den överspände skitstöveln!
Och av Släktens Äldste: – Att du inte kan skilja agnarna från vetet i din ålder?!

Det borde finnas en insamling av brustna hjärtan, tyckte jag då. Sista lördagen i varje månad. Eller en röd behållare utanför ICA – som de där gröna där folk gör sig av med tomglasen. Utan retur. Ingen återanvändning. Kanske borde man även införa dödsstraff på lögner?

Du sa att jag var den enda under ett helt år. Jag kunde förlåta att du inte kunde – inte ville – säga nej till de andra. Men inte att du ljög för mig…

De andra sätter jag på! Dig älskar jag. Dig ÄLSKAR jag MED. DET ÄR EN JÄVLA SKILLNAD! Att du inte fattar det, Fia!

Nej. Jag lixade dina brev. Fick fram ett index på läsbarhet. Ett någorlunda stort barn förstod. Men inte jag.

Du ville komma någon nära, men lät ingen komma nära dig… Gammal smärta blir som ny och det gör ont. Du är som en rysk docka och inuti finns det en mindre modell och så vidare, och så vidare. Det är den pytte-pytte-lilla som styr och ställer! Blåmärken från barndomen bleknar. Det går att lära sig att älska igen…att våga ge och ta emot…att bli den du är…en underbar skapelse!

Då, i maj, bad jag dig släppa taget och ge efter. Du kunde lära dig att säga nej. Ett nej som skulle vålla lidande, men det var deras problem…de andras. Jag bad dig säga ja till dig själv, till livet, till sanningen. Du var tvungen för din egen skull. Innan det var för sent.

Jag såg dig naken – till kropp och själ – och jag älskade dig sådan du verkligen var. – Jag älskar dig, sa jag. Låt det inte skrämma dig mer!

När jag sa “jag älskar dig” då menade jag det till varje stavelses kärna.

Du förkastade allt jag sa, log snett mot min samlade kunskap och gick. Det var den dagen då du skulle skicka ut inbjudningskorten till ditt sjusjungande 40-årskalas. – Klart du ska komma…, sa du. – 40 är du bara i personbeviset! skrek jag så det ekade i trapphuset.

Nu är du 44. Det tog mig fyra år att förstå att DU själv måste ställa frågorna och söka svaren. Om det ska bli meningsfullt… Jag såg din rädsla, din nöd – vad hjälpte det när du inte frågade efter befrielse? Jag kunde inte älska dig till hälsa. Du talade så föraktfullt och nedlåtande om alkisar och knarkare – busarna – men du är inte ett skit bättre!

Du missbrukar sex. Du vill inte bli botad. Du tar dig en ny kvinna för att lindra ångest, löser ut ett recept med löften om evig trohet! För dig var jag en uppblåsbar Barbara som pumpades fet med lögner, självömkan, hopp och tro och tårar. Sen var det MITT fel att du kände dig tom och förlamad… Vet du vad? Du och felet är nästan jämngamla.

I maj det året svor jag på att jag älskade dig sådan du verkligen var. En rädd unge utklädd till polis som tappat bort sin mamma… Herre Gud, vem har hjärta att schasa bort ett övergivet barn?! Hur förklarar man för den lille att han är i medelåldern och går i Giacomo Casanovas fotspår och att han måste styrka sin identitet?

–