Den elfte maj var jag inne på Internet och förbeställde Harry Potter and the Order of the Phoenix, på engelska. Den släpptes i affärerna lördagen den 21 juni. Tisdagen den 24 juni, klockan tio i tio på morgonen, fick jag ett paket i brevlådan, innehållande femte boken om Harry Potter. Jag började läsa direkt. Första dagen var det lite segt, och svårt att komma i boken, så läsningen blev lite till och från. På onsdagen däremot, kom jag bättre in i handlingen, läste hela dagen och glömde både tid och rum. Jag hade äntligen hittat en plats där jag kunde få läsa ifred. Uterummet. Med två campingstolar, en som jag satt i, och en som fotstöd, mitt julklappslexikon, ett glas vatten, och såklart, boken, var jag redo för en hel dags läsning. Och tiden flög iväg. Lillasyster kom förbi, och yttrade något in stil med: Jag sticker till Julle. Jag var fullt medveten om situationen, och mumlade: Mm…, och återgick till handlingen. Jag trodde då att klockan var runt elva, och att lillasyster hade väckt Julia med sitt telefonsamtal. Men, ack så fel jag hade. Följande dag tvingade min kära mor med mig och lillasyster ut på en slinga med hunden i en mygg- och knottinvaderad skog. Bedrövad och tjurig lämnade jag den halvt lästa boken hemma, och följde med, med freestyle och fräscha batterier i bagaget. I bilen diskuterade mamma och lillasyster om allt möjligt. Mamma gled in på samtalsämnet Julia, och när lillasyster hade gått till henne föregående dag. Ett, svarar ungen. ETT?? Utropar jag och vänder mig om och stirrar på henne. Jag trodde klockan var elva! Mamma och lillasyster börjar skratta, och jag lär mig att jag inte har någon som helt tidsuppfattning. På fredagen blir jag medsläpad till en sjö för att bada. Boken ligger i plastpåsen och trängs med badkläder och handduk. Väl i vattnet känner jag inte för att gå upp, men gör det ändå helt frivilligt lite senare. Jag tar på mig kläderna, ockuperar den enda bänken, som inte ens är värd att kallas bänk, och sätter mig och börjar läsa. Kommer två sidor, sen ska vi åka hem. Då kokar jag av ilska, på grund av en person i boken, som antagligen glömde sin hjärna någon stans i fjärran östern. Så fort ytterdörren låses upp, rusar jag in i mammas och pappas sovrum, stänger dörren, slänger mig på sängen och slår upp boken igen. Ligger där tills mamma säger att maten är färdig. Lyckas slita mig, går ut och äter, och går sen snabbt in igen. Går snabbt ut ur sovrummet för att istället inta den bekväma ställningen i uterummet. Hinner väl en fem sidor innan lillebror kommer och leker krig. Blir förbannad, nyper honom i nacken och går upp på mitt rum och stänger dörren. Öppnar fönstret på vid gavel för att det inte ska bli så varmt. Kommer äntligen in i boken igen. Hör som ett avlägset surr att bror och syster gör sig i ordning och går och lägger sig. Själv sitter jag fortfarande med kläderna på i den obäddade sängen utan lyse och läser. Ger upp när kapitlet är slut, byter om, borstar tänderna och går in i sovrummet igen. Då är väl klockan runt tio kan jag tro. Sätter mig i sängen, och kommer underfund med att sängen är ett dumt ställe att sitta och läsa på. Man sjunker bara rakt ner i madrassen. Hittar efter många försök en riktigt bekväm ställning. Den varar i fem sekunder. Alla miljoner myggbett från torsdagens promenad i den mygginvaderade skogen gör sig påminda, och protesterar mot att hamna i kläm mellan mig och madrassen. Jag stönar uppgivet, och går och sätter mig vid skrivbordet istället och fortsätter läsa. Efter ett par, tre toalettbesök tittar jag på klockan. Tolv. Jaja, det är lugnt. Tolv är inga problem. Jag ska sluta snart. Går på toa en gång till. Tittar på klockan. Ett. Går efter nästa toalettbesök ut och sätter mig i vardagsrummet, i soffan. Tänder taklampan, som är kopplad till fönsterlamporna. Grannarna, de som är vakna, tycker nog att det ser konstigt ut att tända lampor i fönstret klockan halv tre på natten. Hittar en bekväm ställning. Nu börjar boken bli spännande, och bokstavligt talat nagelbitande. Gör en paus mellan två kapitel och tittar på klockan. Tio över tre. Ojdå, så mycket? Fortsätter att läsa. När det är ett kapitel kvar, kommer lillasyster ut genom dörren till sitt rum. Antagligen på väg till toaletten. Men hon stannar en meter utanför tröskeln till sitt rum och stirrar på mig som om jag kom från Mars. Jag, som inte har använt rösten på tio timmar, frågar hest: Vad är det? Hon stirrar på mig i ytterligare två sekunder, vänder sen helt om och går in och lägger sig. Inte fattar jag vad hon gjorde uppe. Gick i sömnen? Ändå var det det första hon informerade mamma och pappa om på morgonen. Att jag hade suttit uppe och läst. Jag fattar inte vad hon gjorde uppe över huvud taget. Hon kanske glömde att hon skulle gå på toa? Jag tittar jag upp på klockan igen. Tio över fyra. Tittar ut genom fönstret. Nu är himlen inte kolsvart längre. Den är mörkt blå, och man kan se grannens stora tall utanför fönstret. Återgår till boken. Läser sista kapitlet. Slår med en uppgiven, belåten och sorgsen suck ihop boken och lägger den på soffbordet. 4.36, visar de klarröda siffrorna på digitalklockan som är placerad på tv-bänken. Jag tittar ut genom fönstret. Himlen är nu ännu blåare, och man kan urskilja solstrålar långt borta vid macken. Vänder blicken ut genom fönstret på motsatt sida av vardagsrummet. Där ser man solen som sakta går upp i öster. Går fram till det motsatta fönstret och tittar ut. Fåglarna kvittrar, solen är på väg upp, och det är vindstilla. Ett om något magiskt ögonblick. Står och beundrar världen i några minuter, gör ett sista toalettbesök, och går sen in och lägger mig. Klockan är tjugo i fem, jag har varit vaken i 21 timmar, och jag är faktiskt inte ens trött. Ögonen, som brukar svida redan vid elvatiden på kvällen ibland, är nu helt vakna och pigga, men protesterar ändå inte när jag lägger mig ner för att sova efter ett 766 engelska sidor långt äventyr som kommer på svenska om först ett halvår.

Jag vet inte om detta är en krönika, men något är det i alla fall.

Observera att detta skrevs i juni 2003, och att den svenska översättningen av boken ges ut av bokförlaget Tiden den 3 april 2004.