Adopterad. Ordet ekade i huvudet när jag sprang. Adopterad. Jag? Varför just jag av alla människor? Det var otroligt. Jag som alltid haft det så bra. Men nu. Varför just jag? Jag satte mig ner på en stubbe. Jag visste inte hur långt jag hade sprungit. Hoppades bara på att jag var tillräckligt långt borta.

Tillräckligt långt borta från vaddå? Från verkligheten? Jag hämtade mig långsamt från språngmarschen. Började andas i normal takt igen. Hjärnan började bli mer och mer aktiv. Vad var det jag hade sprungit ifrån egentligen? Det som varit mitt liv, min vardag i fjorton år. Jag hade sprungit ifrån de personer som älskar mig mest i hela världen. – Ellie!! Det var någon som ropade på mig. Jag hejdade mig i mina tankar. –Ellie! Tårarna började rinna nerför kinderna. Denna någon var min pappa. Jag ropade tillbaka. –Pappa! Här är jag! Jag viftade med armarna. Tårarna rann fortfarande. Jag hade inte sprungit ifrån mitt liv. Eller så hade jag inte kommit tillräckligt långt för att inte kunna återvända. Återvända in i det normala. Återvända till mitt liv, till de människorna som älskar mig, och som vill ha mig. Man kan nog aldrig komma för långt ifrån för att inte kunna vända tillbaka. Om man vill, så kan man. Och jag ville. Jag ville verkligen. Jag mötte pappa med en stor kram. Tillsammans gick vi tillbaka. Ut från skogen. Tillbaka in i verkligheten. Mitt liv. Min vardag. Vi låtsades som att ingenting hade hänt. Vi visste båda två. Men det kändes bättre att inte låtsas om någonting. Om man inte låtsades om någonting, kanske vi kunde vända tillbaka utan att någon fick reda på det. Och då skulle hela livet bli så mycket lättare att leva. Så mycket lättare. Det var ju ändå vi. Det visste vi alla tre. Det var vi, precis som det alltid hade varit. Det kanske hade varit bättre om de inte hade sagt något. Kanske inte. Det vet jag inte. Jag vet bara att det som hände var bra. Det var bra för vår relation. Vi kom varandra närmare. Det stärkte våra band. Våra alldeles speciella band. Mamma, pappa, jag. Det var vi. Vi tre. Vi hade en hemlighet, och den var vår. Bara vår. Livet blev inte normalt. Det blev bättre. Det kändes som att jag ändå hade vetat det hela tiden, och nu fått en bekräftelse på det. Ett ja. Nu var livet näst intill problemfritt. Som en himmel utan moln. Det var bara de tyska oregelbundna verben som skymde solen.