och han vände sig aldrig om
till det som ständigt kastade sig mot benens hans,
han förundrades inte
över sin skuggas parfymdoft,
de lackerade naglarna
de vilsna lockarna i fickorna,
inte heller över tyngden runt hans revben

och vad föga hjälpte att snubbla och falla
i hans fotspårs rester
när vinden var för trasig och röd, inte den
som lämnade avtryck på någon skala
när han aldrig vände sig om

och

[mitt i fallande kärleksstoft/världsrester/himlagrus]

lös exitskylten vid
stationens slut, och där rälsen slutade
älskade jag honom som allra mest och allra sist

när han aldrig vände sig om.