Det är eftermiddag och jag sitter i fönstret och pratar i telefon med David. Han är på en liten Sverigeturné med sitt lilla hårdrocksband. Just nu är de i Borås där de ska spela på en pub ikväll. I morgon är det en ungdomsgård i Halmstad. ”Du skulle vara här,” säger han, ”Vi kommer rocka fett. Jag känner det, alla är i form, vi kommer rocka skiten ur Borås. Jag kanske kör en klassiker och skriker ’Hello Jönköping’ eller nåt. I kväll kommer det funka.” Jag fnissar lite åt hans barnslighet. ”Jamen jag har ju sett er femtielva gånger, förlåt men jag blir inte begeistrad varje gång.” säger jag lättsamt, men han låter ändå stött när han svarar sitt ”Nä, nä” ”Du skulle vara här ändå,” säger han sen, ”Jag saknar dig.” ”Jag saknar dig också.” svarar jag förstrött. Jag trivs med att sitta här ensam i fönstret, kunna lägga på luren och göra vad jag vill. Jag gillar att sitta i fönstret och se eftermiddagssolen orange mot fasaderna, jag gillar ensamhet i måttliga mängder. ”Jag vill ha dig här, du vet jag blir kåt av att spela.” fortsätter han. ”Jag vet.” säger jag och det ilar till mellan benen av kroppsminnet av hur han brukar bli. Adrenalinet sitter kvar i honom, han är rockstjärna då. ”Men du, gå ut och gör nåt kul ikväll, jag kommer ha kul ikväll.” säger han. Jag tänker att han tror att jag har tråkigt utan honom, att jag skulle sitta ensam ikväll och tänka på att han har kul utan mig. Borde jag det? ”Jag tänkte det.” svarar jag. Jag har planerat att gå ut med några tjejkompisar men jag vet inte om jag vill, egentligen, det är skönt att sitta ensam hemma en kväll, läsa kanske, spela lite datorspel. ”Du jag måste gå nu,” säger han, ”Vi ska bära in förstärkarna, soundchecka och så innan stället öppnar.” ”Okej.” säger jag. ”Jag älskar dig.” säger han.
“Jag älskar dig” svarar jag och menar det. Men sen på kvällen går jag ut och då är han där, bekantingen med popluggen och de vackra ögonen, han som alltid skrattar åt sig själv, skrattar åt allt han säger. Som John Blund ser han ut, med tunga ögonlock och ständigt förvirrad, ständigt skrattande åt sin egen förvirring. Han är farlig farlig och jag hoppas alltid att han inte ska visa något intresse, inte göra några framstötar för då kommer jag inte att kunna försvara mig, mot honom är jag försvarslös. Han kommer fram och hälsar. Hans leende, hans tunga ögonlock och skrattlystna blick. Mitt sällskap är försvunnet någonstans, kanske dansgolvet, och han verkar inte heller ha något så vi sätter oss vid ett bord tillsammans. Hans ögon ser mörka ut fast de är blå det vet jag och det glimmar i dem ibland när han rör på huvudet när han pratar fast oftast är de skuggade av luggen. Gör ingenting sitt helt stilla se mig inte i ögonen le inte luta dig inte mot mig nudda mig inte. Han ler. Men så börjar han prata om pop. Om låtar och band. Han frågar om jag har hört det och det och jag skakar oftast på huvudet. Det skapar distans. Så länge han pratar om pop är han ofarlig. ”Too late to exit from love,” säger han. Mitt hjärta dunkar till och jag spärrar ofrivilligt upp ögonen. ”Med Atomic Swing,” fortsätter han, ”Har du hört den?” Jag sväljer och nickar. Var det något i hans röst, något menande?
Jag beslutar att det inte var det och han fortsätter att prata om pop, om andra band och andra låtar jag inte har hört. ”Du måste höra dem”, säger han, ”De är underbara. Men det kanske inte är din stil?” Jag rycker på axlarna: ”Det är det säkert. Jag är inte så stenhård hårdrockare som du tror.” Han tycks nöjd över mitt svar, ler och får en särskild glimt i ögonen. Nu är det farligt igen. ”Sån där musik har jag aldrig förstått mig på, sån där elak musik.” säger han lätt, en retsamhet i rösten, han vill att jag ska försvara mig. Det bryter närheten. Tack tack tack. Jag ler undvikande, tittar bort, tänker inte börja förklara för någon som ändå inte förstår. ”Det är klart du inte gör,” säger jag, ”Du verkar inte ha nåt sånt i dej.” Dumt. Det var för närgånget, så bra känner vi inte varann, nu kommer han bli intresserad och fråga hur jag menar. ”Inte?” frågar han, ”Verkar jag så snäll?” Han skrattar lyckligt över detta, barnsligt road. Han blir sådär barnsligt road, sådär lyckligt road, när han skrattar åt saker är det inte elakt, som andra gör, han verkar liksom lycklig över att saker finns till och kan skrattas åt. Jag ger upp, tittar i bordet och ler. Okej. Nu är vi på det här planet, nu är vi nära, det får gå. Kanske kan han bli min vän, riktiga vän? Jag skulle så gärna vilja… Vad tänker jag, han är ju livsfarlig och måste hållas på avstånd! ”Ja,” svarar jag, ”Du skrattar åt allt hela tiden men det är inte elakt. Du skrattar åt dig själv mest. Och du verkar inte ta nåt sådär riktigt allvarligt som man måste för att behöva aggressiv musik att avreagera sig med.” Jag rodnar över att säga så närgångna saker om honom, kanske avslöja att jag funderat på honom, men det syns nog inte i mörkret, förhoppningsvis syns det inte i mörkret. Han ser lyckligt förundrad ut, lycklig över att få något att fundera över, en betraktelse skänkt honom. ”Kanske.” säger han ser roat fundersam ut en sekund till. Sedan skrattar han igen. Kanske skrattar han hela tiden för att han är rädd, rädd för att ta något på allvar, hopplöst oseriös, hopplös att vara ledsen eller upprörd med, hopplös att leva med. Jag vill hänga fast vid denna tanke som försvar men det går inte. Jag ger blanka fan i om det är så. ”Ja du,” säger han, ”Jag tröttnar på aggressiv musik för jag fattar inte vad dom måste skrika om så envist, kan dom inte liksom bara gå ut och skaffa sig ett liv i stället…” Och skrockar omedelbart och skakar på huvudet åt sina egna ord. När jag inte svarar blir han osäker, måste förklara: ”Jag menar det är bara dumt att hänga sig fast vid saker och älta dom och klaga hela tiden, bättre att skratta åt dom och glömma dom och hitta nåt annat att bry sig om.” ”Jamen vissa kanske inte kan,” svarar jag, ”Det kan vara skönt att skrika ut ilskan, eller låta nån annan skrika ut den åt en i musik.” ”Javisst,” säger han, ”Javisst, det är bara det att jag inte funkar så och du har nog rätt, det är därför jag inte förstår mig på elak musik.” Han tittar på mig, snällt, ser mig i ögonen. Det är som om vad jag sagt om honom har väckt hans intresse för mig. Vad har jag gjort? Jag ler och ser ned i bordet igen, det ser nog förbannat kokett ut. När jag tittar upp igen har han fortfarande inte flyttat blicken och min blick hamnar i hans och jag blir sittande hypnotiserad. Han gör en rörelse med huvudet, för det närmare mitt som för att testa och när jag inte rycker undan fortsätter han, lutar sig mot mig och hans läppar kommer närmare och närmare. Hans läppar är magnetiska jag liksom sugs mot dem och nej nej nej nej