I slutet av skogens silverstig
uppstog havets förvåning

vandraren fann sin vila
i bränningarnas
månbestänkta bärnstensögon

från dimslöjat skogsbryn – susningar av vilda väsens tassel

över sandklippans stupande rand
böjda martallars
vindpinade knot

urbergets livsådra
sorlar

vattenkristallernas
ljusoptik
beskimmrar myrmark

ur ljungskrudad daggmatta
växer vindhuggen fyr – kastar sin ljuskägla
mot bågnande skepp

havet dånar
skälver och brusar
sitt stolta egensinne
-dansar vågsprångande
vildhet

havsmegafonerna
sänder
euforiska skalor
mot obeträdda stigar

vandraren skriftar
med varsam hand
nya tidstecken
i notboken.