Ozzys röst låter som om den måste kämpa sig upp ur kvicksand och genom motvind för att nå fram till mikrofonen och ut genom högtalarna. Men raderna med headbangande fans inne på arenan verkar inte bry sig om det utan skriker med i låtarna och hoppar upp och ned som en svartklädd våg i takt till musiken.

Erik tycker att det är lite sorgligt att se sin gamla idol från tonåren förvandlad till en kraftlös, överårig kopia av sig själv. En åldrad rockrebell med egen TV-show och middagsinbjudan till Vita Huset. Men det verkar ändå finnas något vitalt kvar där djupt inne i hårdrocksikonen med den galna blicken. Det hittar bara, eller orkar, inte ut.

Bakom honom sitter Eriks kollegor från kanalen och nonchalerar konserten som pågår för fullt nedanför dem. Istället öppnar de nya flaskor ur backen med Kronenbourg och pratar på som om de satt på krogen. Erik känner hur irritationen kryper i honom när han hör deras röster i bakgrunden. De är här som turister. Bär sig åt som fulla tyskar, fast i en smal och välklädd version. De var inte ens en glimt i sina fäders ögonvrår när Sabbath hade sin storhetstid. Det är bara ännu ett bakgrundsskval för dem.

Erik såg Black Sabbath för (var det?) 15 år sen. Då stod han nere på golvet och skrek sig hes medan svetten rann ner i ögonen. Var en av de vrålande hårmanarna som, med risk bli söndertryckt av den täta folkmassan, trängde sig närmare och närmare scenen för att få se och uppleva något större än livet självt.

Erik tar också en ny flaska ur backen och sätter sig bland de andra och försöker komma ikapp samtalet. Livekänslan är som bortblåst. Att se konserten från logen ovanför läktarna är som att se den på tv. Filtrerad, dämpad och fjärran. Kanalen betalar multum för logen, och nu går det rykten om att den kommer att sägas upp nästa år. Sötebrödsdagarna i mediavärlden är över och nu jagas kostnader överallt. Inte ens Erik, som har fyra år på ekonominyheterna bakom sig, vet om han går säker. Men det värsta skulle inte vara att få gå – det riktiga helvetet är när andra försvinner och man får ta över deras uppgifter.

De andra pratar om den nya hallåan. En ung tjej från någon lokalkanal som blivit värvad tack vare sin lantliga och oskuldsfulla charm. Erik behöver inte höra orden för att veta att han inte vill blanda sig i. Deras ansikten och gester förråder dem. Skratten för inte med sig någon vänlighet, tvärtom, de berättar om ytterligare något att inte respektera. Ännu en att vara bättre än.

Linus tittar upp mot honom och ler, men leendet innehåller en fråga, ‘Var är du i kväll egentligen?’ När Erik lärde känna Linus för länge sen i en annan stad hette han Nordlund. Nu har han ett efternamn som låter som ett futuristiskt bilmärke i en science fiction film om robotpoliser. Erik kan känna ibland att det var mer än bara namnet som ändrades.

Han vänder sig bort från Linus leende och de andras skratt och tittar ut genom glaset igen. Hellre en avskärmad version av dödsryckningen från ett av världens bästa band än att bli påmind om att det är dom där ihåliga kostymerna bakom honom som har tagit över nu.

Ozzy låter fortfarande helt slut på rösten. Verserna tränger sig fram som genom en igenstockad blåsbälg, men det är åtminstone ärliga missljud. Hellre det än falsk skönhet. Men Erik blir ändå lite förvånad över att rockstjärnor, trots vad han alltid har trott, inte varar för evigt.

När ljuset på scenen släcks ned mellan två låtar och hela Globen blir svart ser Erik sin egen spegelbild i glaset: en blond, kortklippt man i kostym – den totala motsatsen till de svartklädda, långhåriga, vilt hoppande fansen i folkhavet där nedanför. Erik åkte hit direkt från jobbet med de andra och hann inte byta om. Fast slipsen ligger nu mer i fickan och de två översta knapparna i skjortan är uppknäppta. Ansiktet ser sjukligt blekt ut mot den mörka bakgrunden, som om det var hans eget spöke som stirrade tillbaks på honom.

Erik tänker att om han fått syn på den här mannen på konserten för femton år sen hade han skrattat rått åt honom. Kanske till och med spöat honom på vägen mot tunnelbanan efteråt bara för att han inte varit rock ŽnŽ roll nog. Om han varit full nog och gänget han hängde med varit tillräckligt stort.

Tunga gitarr-riff stöts fram som en jättes blyandedräkt över publikhavet och väcker Erik ur hans tankar. Bilden av den kostymklädda mannen framför honom försvinner igen när scenen åter badar i tusentals watt av strålkastarljus. Men Erik backar några steg från rutorna. Sabbath har spelat i nästan två timmar och snart släcks scenen ner igen innan extranumren, och han vill inte se sin spegelbild igen i kväll.

Efter konserten ser Erik till att komma ifrån de andra i folkmassan. Han slår inte på sin mobil och går bort från människoströmmen som väller ner mot tunnelbanan och vandrar istället planlöst iväg i den mörka sommarkvällen. Han förundras över hur befriande det känns att inte vara på väg mot något givet mål och stannar då och då till för att bara titta på någonting, ett hus, livet bakom ett fönster, eller ljusen från stan.

Tillslut hamnar han inne i city. Kanske för att ljusen drog honom dit. Några turister strövar omkring efter gatorna och tittar på dalahästar och vikingahjälmar som trängs med Britney Spears T-shirts i turistfällornas skyltfönster, men annars är det nästan folktomt.

Erik passerar en telefonkioskstor Sibyllagrill där han köper en gourmetrulle och en fickljummen Pucko av en trött och svettig, men leende man med medelhavsutseende. Sätter sig sen på en tom bänk vid Rosenbad för att få i sig den med en knappt användbar plastgaffel.

Några meter bort står en gatumusikant i skuggorna halvlutad mot ett av skyltfönstren och låter spröda toner från en tenorsax studsa mellan husväggarna och driva iväg efter de kvällsmörka gatorna.

Erik blundar och låter smakerna från lövbiten, moset och steppsalladen rulla runt i munnen. Det smakar bättre än något annat han ätit på länge. Det smakar riktig mat. Inte som de anonyma, syntetiska substanser uppsminkade med färg- och smakämnen han i vanliga fall snabbt brukar trycka i sig mellan två telefonsamtal. Han sköljer ner tuggorna med den klassiska raggardrycken och läser på flaskan att den oöppnad håller sig två år framåt. Vad hände med riktig mjölk?

Efter att han med en alldeles för liten servett försökt torka bort dressingen och moset som kletat sig runt munnen går han fram till saxofonisten, som nu tystnat och står och röker och undrar om det är värt att fortsätta spela för en i stort sett folktom gata. Erik vill ge honom något som tack för att han fått uppleva någonting äkta och levande utan reklamavbrott, men när han öppnar sin plånbok i italienskt kalvskinn finns där, förutom raderna av betalkort, bara några få småmynt. Han använder i stort sett bara korten nu mer. Pengar känns så, …ohygieniska.

Han känner sig dum när han nu väl gått fram och inte har någonting att ge, men saxofonisten tittar bort och ut över strömmen och blåser ut cigarettröken så att den driver som små cumulusmoln under gatlyktorna. Erik tar av sin TAG Heuer från handleden, tittar på den en kort stund och lägger den sen bland mynten i fodralet som ligger framför saxofonisten. Han vänder sig om mot Erik och nickar som tack, utan att se vad det var Erik la dit, och fortsätter sen att röka och titta bort innan han packar ihop för kvällen.

Erik ställer sig på Riksbron under gatlyktorna och slår på sin mobil. Han trycker bort de meddelanden han fått utan att titta på dem och bläddrar igenom telefonboken. Han vill ringa någon. Bara prata om något, om det han sett och upplevt under kvällen, men bland de namn som rullar förbi i telefonens fönster, som eftertexterna på en film, finns det ingen han vill prata med.

Han slår av telefonen och slår sen på den igen för att se hälsningstexten tändas i fönstret – “Memento mori” – minns att du är dödlig. Han försöker minnas varför han skrev dit det, men får bara upp minnesfragment av att latin lät häftigt och att det var en snygg symmetri i bokstavsordningen.

Ett sorgset mörker har sakta lagt sig tillrätta i hans mellangärde och han vill få ut det genom tårkanalerna, men till sin egen förvåning skrattar han istället. Erik står på Riksbron och skrattar åt sig själv och åt allt och ingenting, och så släpper han sin telefon ner i strömmen och ser hur det gröna ljuset från den blir svagare när det försvinner ner i vattnets mörker. När det inte längre syns kommer han ihåg att det var jobbets telefon och det får honom att skratta ännu mer när han fortsätter sin vandring i natten.