Ibland lever jag så intensivt och är så närvarande att jag skulle kunna dö i nästa sekund och vara nöjd så. Inget saknas. Det måste betyda att livet är ett rymdmått, inte ett längdmått. Människan är en växt, en frukt, som gror och utvecklas, mognar och skördas på sitt alldeles egna unika vis. Den som verkligen lever åldras inte inuti, vilket är bra mycket roligare än att börja jaga rynkor i 10-årsåldern. Jag är så glad över att få vara med om livet, jag kan glädjas åt gråa strån, glädjas över att jag får uppleva hur det är att bli äldre, glad så länge jag får vara med om den yttre och inre mognadsprocessen, det är ju första och vad jag vet enda gången!
Jag kan bli vansinnig på de krafter som matar oss med budskapet: ” Du ska skämmas över att bli gammal, det finns inget värde i ålderdom, rynkor, kroppsligt förfall.” I dag räknas inte mognad, insikt, livserfarenhet och ålder som något värdefullt och vackert. Nej, det är ytan som gäller, en yta som med smink, plastikkirurgi och mängder av tricks kan hålla ålderstecknen borta till dess du ligger där i kistan med händerna på magen. Ytligheten ligger inte bara på utsidan, många är rädda för allvar och djup, rädda för den egna existensen, det egna äventyret, de egna frågorna, sina egna känslor, de egna dofterna, sina kroppsdelar som de vill göra om eller justera på något sätt eftersom modet föreskriver någonting annat. Ytligheten grasserar som en pest, en envis kolera som äter upp meningen med livet. Det ska hållas igång hela tiden, det ska låta hela tiden, det ska festas hela tiden, tyngder ska pressas hela tiden, eller så ska det stressas hela tiden. Bland det fulaste jag vet är människor som springer för att hinna med spårvagnen eller bussen, jag kan nästan glädjas med de som kommer för sent för att hinna med. De har just fått några minuter att vänta in, inte bara nästa kommunala färdmedel, utan även sig själva. Gud give att nästa buss aldrig kommer för vissa så att de blir sittande flera dagar och börjar tänka en egen tanke igen, en tanke som inte kommer från den senaste reklampelaren de gick förbi utan inifrån de själva. Jag älskar tjocka människor, stora, feta kvinnor, sneda näsor, håriga kvinnoben, jag älskar hängbröst och kejsarsnittsärr, osminkade ansikten, jag älskar gamla rynkiga, slitna människor där livet fått måla precis så vackert som bara livet kan, jag försöker älska allting som gör en människa till människa, det långsamma, det eftertänksamma, det djupa, klara, rena, sanna, naiva, barnsliga, trasiga och knäppa som inte passar in i mallen. Kom låt oss bygga ett nytt samhälle där alla får lugn och ro att växa precis som de är tänkta att växa, där människan är vacker och värdefull bara på grund av det enkla faktum att hon är en människa.
Vi skriker alla hela tiden efter kärlek och sanning och mening och riktigt, äkta liv. Se dig omkring, se din tonåriga dotter eller son, låt oss med kärlek och medkänsla krossa de krafter som tar våra barn, yttre och inre, ifrån oss, de krafter som alltför tidigt kallar små flickor och pojkar till ideal och ett samhälle som fullständigt tappat kontakten med livet och djupet och långsiktigheten och värdigheten och barnet i oss och utanför oss. Låt oss ta tillbaka livet, NU, våra egna liv, ur händerna på pengatörstande psykopater vars enda mål är att tjäna pengar på barnen, på dig, på kärleken, på sexualiteten, på äventyret. Det finns ingenting du kan köpa som gör ditt liv helt, som läker dina sår och gör dig till människa.