Ett år sen. Halloween. Du, jag, några vänner.
Du rev upp min själ. Hela jag är ett öppet sår som ännu inte läkt.
Försöker hålla tillbaka tårarna mitt i festen, alla är berusade, hela jag är ett nervvrak. Kan inte dansa, kan inte prata, hela jag är koncentrerad på dig. Du pratar med någon. Svartsjuka. Du river upp, river upp nya sår.
Vi går hem. Gråter, aldrig gråtit så för jag vet att efter denna dag så är halva min själ borta.
Halloween, jävla Halloween.
Vaknar och du ser på mig, en blick jag aldrig sett förr, en blick som säger adjö. Hade jag sett henne i den blicken så hade jag aldrig släppt dig.
10 timmar i telefonen. Plågsamma timmar. Ville bara höra dig säga orden.
Men när jag visste, när jag träffade dig igen, så var hela jag en upprepning.
Lämna mig inte. Lämna mig inte. Lämna mig inte. Inte för någon annan. Inte för någon annan. Inte för någon annan.
Avsluta mardrömmen, låt MIG säga adjö.
Det är inte rättvist. Det blir aldrig rättvist.
Hänt mycket sen dess. Man blir kallare, man såras, man sårar.
Jag är full av ärr och jag blir bara kallare och kallare. Men blir känslorna starkare?
Jag är förstörd, tror inte på något varaktigt längre. Vet inte vad jag kan ge, för hur mycket jag än ger så får jag ingenting tillbaka. Jag vill ha tillbaka min oskuldsfulla kärlek. Där du inte förväntar dig min kropp som pant för din kärlek.
Men det är inte bara jag som sörjer, men denna e min gråt och min sorg, min alldeles egna tragedi. Ändå inget jämfört med annat men imorgon är det min styrka.
Din svaghet ger mig styrka. Och dessa tankar gäller inte längre nästa gång jag vaknar.