Jag var inte säker på varför jag åkte till Frankrike den där hösten, visste bara att jag måste komma bort från någonting. Jag skulle studera, men det var liksom perifert. För att inte säga oviktigt. Jag kunde inte förstå varför jag skulle skriva hel uppsats om Rousseau av alla människor, och minns att jag tänkte att någon del av min hjärna måste ha varit spritt språngande galen när jag gjorde det valet.
Kanhända var jag lite deprimerad. Eller, i sanningens namn var jag det nog ganska mycket.
Jag hamnade i Pas-de-Calais den här gången, i norra Frankrike. Det var en tämligen rå region av landet, med en kyla som gick rakt in i märgen så fort temperaturen sjönk under femton plus. Det var en annan sorts kyla än den jag var van vid. I Norrland kunde det vara minus tjugo, utan att det isade i benpiporna för det. Jag antog det berodde på atlantvindarna.
Det var mycket jag hatade med Frankrike den där hösten. Landet var sig inte likt tyckte jag, fast senare skulle jag förstå att det nog handlade om att det var jag som inte var det. Heltäckningsmattan i mitt badrum, hundarnas bajskorvar på gatan och subborna på La Société Générale framstod inte alls som några roliga kulturfenomen jag kunde skratta bort. De väckte bara vrede. Högst upp på listan ”fuckade franska fenomen” låg dock den förbannade tvättomatinrättningen som jag nödgades gå till en gång i veckan. Fyrahundra meter var jag tvungen att släpa den blytunga tvättsäcken, ända bort till begynnelsen av Boulevard de Merde, bara för att sitta och titta på när kläderna virvlade runt i den där evighetsmaskinen som enligt etiketten bara skulle ta trettio minuter på sig men som i själva verket tog fyrtifem. För jag iddes inte gå hem mellan gångerna, det var ju fyrahundra meter. Sammanlagt skulle det bli två och en halv kilometer om jag vände hem både under maskintvättningen och torktumlingen.
Den här morgonen regnade det dessutom. Det fräste i stuprörens gapande mynningar och La Grande Place låg alldeles suddig bortom den dimmiga regnridån. Under svarta paraplyer och uppfällda kragar gömde sig människorna i skydd för regnet och för den vindkyla som bet sig in i märg och ben.
Det var bara jag och en gammal tant där inne. Med en avtrubbad min vred jag igång de två maskinerna och satte mig ned på en av de gula plaststolarna. Jag tittade på medan kläderna snurrade runt, runt, runt i en rörelse som jag var övertygad kunde göra en människa sinnessjuk om hon inte avbröt stirrandet i tid. Så jag slet blicken från min maskin och lät den glida bort mot den gamla gumman.
Hon hade det där skimrande vita håret som påminde om min mormor. Jag såg på medan hon fyllde i tvättmedlet i sin maskin och tänkte att den kortväxta kroppen var precis sådär lagom mullig som en mormorskropp skulle vara. Huden på underarmarna hängde oemotståndligt slappt, så som den bara lyckades hänga på gamla gummor, och jag kunde riktigt föreställa mig hur mjuk den måste kännas. Hon tog sig för ryggen och försökte räta upp krop-pen, men det gick inget vidare verkade det som.
När hon tittade tillbaka mot mig vände jag blixtsnabbt bort min blick, trots att jag visste hur fånigt det såg ut när människor gjorde så. Jag plockade fram Marlboro-paketet ur jackfickan och reste mig upp.
–Ska du ut och röka? undrade gumman.
Hennes röst lät knarrig. Och vänlig.
–Jag tänkte det.
Hon log finurligt, som om hon hade nå’t rackartyg på lur.
–Äsch, det regnar ju ute! Det är ingen som kommer att komma på oss om vi röker här inne, och om någon gör det så kan vi bara släcka cigaretterna i diskhon därborta och vissla som om inget har hänt.
Hon visslade upp i taket, som för att visa hur hon hade tänkt sig det hela. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det var en tant i min smak. Och det slog mig att det var länge sedan jag skrattat alls.
Vi tände våra cigaretter och log mot varandra som två busungar. Gumman rökte Gauloises utan filter. Härligt rått, tyckte jag. En bullmormor med en liten devil inside.
–Vad heter du? frågade hon.
–Nella. Eller Petronella egentligen, men kalla mig Nella.
–Hej Nella, själv heter jag Rosa.
–Hej.
–Petronella, funderade hon, vad kan man tänkas ha för ursprung med ett sådant namn?
–Svenskt, sa jag.
Vi satte oss bredvid varandra på var sin gul plaststol.
–Vad gör du så långt hemifrån min flicka?
Jag tyckte om sättet hon sa det på. ”Min flicka”. Det klingade värme, trygghet, tyngd. Ett sådant tonfall kunde man bara använda om man var 80 år och hade levt ett helt liv. Inte för att jag var säker på att hon var just 80, men jag gissade på det.
–Flyr, svarade jag.
Hon strök sig fundersamt över kinden. Hennes kinder var runda och goda. Rosiga äppel-kinder, pliriga ögon, pillemariskt leende. Hon lyste. Tänka sig, hon var 80 år och lyste än.
–Och så försöker jag måla lite. Och studera. I den prioriteringsordningen.
–Vad studerar du?
–Jag håller på med en uppsats om Rousseau.
–På så vis, nickade hon.
–Äh, det är bara skit med det. Inget som spelar nån roll i det verkliga livet.
Det stack till i ögonen och kändes som om gråten ville välla upp. Det hände rätt ofta att jag kände så, som om jag gick omkring och bar på en skavande skärva av glas, där inne bakom vindögonen.
–Åh, jag förstår, sa hon. Det finns så mycket strunt.
”Ja, det finns det faktiskt”, tänkte jag.
–Vad gör du själv? frågade jag medan jag tittade mig omkring efter ett lämpligt askfat.
Rosa räckte fram ett tvättmått med några överblivna korn i bottnen. Jag fimpade av lite aska.
–Har du gjort något besök inne på den lilla delikatessbutiken på andra sidan gatan?
–Inte än.
–Det är jag som äger den.
–Nähä, vad häftigt! utbrast jag imponerat. Det är mest ost du säljer va?
–Ost och vin och lite av varje. Jag lagrar osten själv nere i butikens källarutrymme.
–Jaha, till och med det, svarade jag förtjust. Det är en konst det där med att förädla ost va?
–Det kan man nog säga. Du får komma och titta själv om du vill och om du tycker om ost så ska du naturligtvis få smaka på några riktiga delikatesser. Kanske redan idag om du inte är upptagen?
Hon fimpade sin cigarett i tvättmåttet.
–Inte med nåt roligare, log jag.
–Då så. Vet du en sak Nella, sa hon, ungefär som om hon skulle avslöja en hemlighet, trots att jag börjar närma mig 80 och haft butiken sedan slutet av 50-talet älskar jag fortfarande mitt arbete av hela mitt hjärta. Ostarna, småpratet med kunderna, alla leenden när någon provsmakar en ostsort som faller i smaken och alla små rynkor som bildas mellan ögonbrynen när osten inte gör det.
Tanken kom för mig att det här var anledningen till att hennes ögon fortfarande glittrade. Hon ägnade sig åt något hon verkligen tyckte om, och struntade förmodligen i om hon tjänade halvtaskigt med pengar. För en sådan som Rosa var nog pengar en rätt så världslig sak.
–Ja, man måste ju ha något att leva för, sa jag.
–Och kanske speciellt när man blir äldre och människor börjar dö ifrån en, sa Rosa.
–Ibland kan jag undra, sa jag, hur jag ska orka leva ett helt liv, gå upp varje dag i kanske sextio år till och känna en mening. Det känns som en omöjlighet.
–Jag förstår vad du menar, log hon medkännande. Och vet du Nella, jag minns att jag tänkte så redan när jag var en liten flicka, men har ändå orkat, som du säger, leva ett helt liv. Ibland känns det ofattbart, men så är det i alla fall, och det är jag glad över.
Hon tystnade en stund och lade sedan till:
–Säga vad man vill om människorna, men vi är sega. Vi härdar ut det mesta utan att klaga. Döden, både ens egen förestående och den som redan drabbat ens kära, lever vi med varje dag. Man kan ju deppa ihop och vilja kasta in handuken för mindre, men det gör vi ändå inte.
Hon fångade upp min blick och släppte den inte på flera sekunder. Jag skälvde till.
–Och du kommer att orka du med, log hon tryggt.
Som om hon kände till mer än jag själv gjorde.
Jag visste inte vad jag skulle svara på det så jag sa:
–Har du någon man eller barn?
–Min man Serge dog för femton år sedan och mina två barn bor numera i Paris och kommer bara hit och hälsar på någon gång då och då, så det är klart det blir lite ensamt mellan varven.
Jag nickade och fimpade min cigarett i samma skede som en korpulent herre i medelåldern klev in genom dörren. Vi visslade upp i taket och började skratta. Han tittade på oss med en road min.
–Inte visste jag att jag var en sån rolig typ, brummade han.
–Man lär sig nåt nytt om sig själv varje dag, sa Rosa.
–Uppenbarligen, log han och lufsade iväg till maskinerna längst bort.
–Vi kan nästan lämna tvätten va? Den klarar sig själv en stund, sa Rosa.
Mannen sniffade med näsan i luften och kastade sedan en blick mot oss.
–Har ni rökt här inne?
–Inte då, svarade vi i kör.
Han skrattade till.
–Vad bra, då kan jag också göra det.
Han tände en stor, fet cigarr och försvann i ett rökmoln.
”LA FROMAGERIE DE MADAME ROSA” stod det att läsa i lila neon på skylten ovanför den glasade entrédörren. Eller, i själva verket stod det bara ”A FROMAGERIE DE MAD ROSA”, då bokstäverna ”L” och ”AME” slutat lysa.
–Du måste fixa det där med själen, sa jag och nickade upp mot skylten.
–L’AME ja, log Rosa, den är viktig.
Vi hejade på flickan bakom disken. Hon jobbade en dag i veckan i Rosas butik och det här var den dagen. Sedan visade Rosa mig vägen ner till källaren, och där låg de i långa hyllrader. Dyrgriparna. Det var en läcker syn, påminde om stora curlingstenar.
–Dom måste väga en del, sa jag.
–Lyft upp en så får du känna.
Jag föste ner ett av kloten från hyllan och tog den i mina armar.
–Den måste väga nästan två kilo.
–Ganska precis ett och ett halvt, sa Rosa. Det är en Mimolette. Mycket god, en specialité från den här trakten. Den är alldeles knallorange på insidan. Det sägs faktiskt att Mimoletten skulle ha varit General de Gaulles favorit.
Med litet möda ställde jag tillbaka den i hyllan.
–Hur länge måste den lagras för att bli bra?
–Det beror på vilken typ av Mimolette man vill ha, det finns några olika sorter, men upp emot tjugofyra månader kan man låta den lagras. Det viktiga när man förädlar ost är att luft-fuktigheten och temperaturen är rätt. Det är ganska kyligt och fuktigt här nere som du känner. Jag har ett par termometrar som hänger här för att jag med jämna mellanrum ska kunna kon-trollera gradantalet.
Hon visade mig den största termometer jag sett i mitt liv. Den var säkert en halvmeter lång.
–Kunde du inte ha hittat en lite större termometer, Rosa?
Hon tittade på mig med en spelat förnärmad min.
–Och så får man inte glömma att borsta och vända alla ostarna två gånger om dagen, log hon, det är minst lika viktigt. Det gör jag första gången på morgonen klockan fem och så in-nan jag går och lägger mig vid nio. För att ostens skorpa och inre egenskaper, smak, färg och bouquet, ska få rätt prägel och bästa möjliga kvalité måste osten bearbetas lika på alla sidor av parasiter och fukt. Det är därför jag måste vända på dom och borsta dom varje dag.
Jag lyssnade noga på allt hon hade att berätta. Det var fascinerande.
Hon plockade upp en av ostarna liksom av gammal vana och borstade till skorpan med kärleksfull hand, smekfullt, nästan som om den vore ett litet barn. Hela ansiktet log och hon tycktes för en stund försvinna ifrån verkligheten. Sedan ställde hon tillbaka osten, tog ett par steg tillbaka och tittade granskande på den, ungefär som en konstnär betraktar sin målarduk.
Hon var stolt över sitt arbete. Det var inte tal om något annat.
Rosa bad mig följa med lite längre in i källarutrymmet. Där förvarade hon en ost som hade formen av en delfin. Osten hette Dauphin, efter Henrik den XIV. Legenden förtäljde att han vid ett besök i Haniaut i norra Frankrike fick tillfälle att avsmaka denna ost som han följaktli-gen blev så förtjust i att han bemyndigade alla bönder att ge den namnet Dauphin, efter honom själv. Sedan den dagen gav man också osten dess nya anlete i form av en delfin.
Jag nickade hänfört medan hon pratade.
–Den här osten är smaksatt med starka kryddor, både dragon, persilja, peppar och kryddnejlika, så för en amatör kan den kännas lite chockerande i munnen.
Hon tittade på mig med det där finurliga leendet igen.
–Men du är typen som gillar kryddstarka saker va?
–Absolut, förtydligade jag.
–Rock ’n’ roll, sa hon och blinkade.
Jag höll på att garva ihjäl mig.
Rosa hade sin lägenhet i anslutning till butiken, en trappa upp, och där slog jag mig bekvämt ned i hennes vinröda plyschsoffa. Hon dukade upp med baguetter och stora kuber av svindyr (förmodade jag) ost på en stor silverbricka med kupa. Varje ostsort skulle förtäras tillsammans med handplockade drycker vilka, enligt Rosas utsökta expertis, skulle framhäva den säregna smaken. Det spelade ingen roll att klockan bara var tio på förmiddagen. I det här landet kunde man dricka vin och öl vilken tid som helst på dygnet. Pas de problèmes. Så vi drack ett glas Pelforth brune till Dauphin-osten, ett glas Bourgogne till Mimoletten samt två glas Champagne ”dagen till ära”, som Rosa sa. Jag blev alldeles lullig.
Mimoletten blev min absoluta favorit, kanske mest för dess kraftfulla färg. Vild orange, som en brinnande eld. Det förvånade mig att Mimolettens liksom döda, grådassiga hölje kunde dölja en sådan passionerad kulör inuti.
På något underligt vis gav det mig hopp.
Av alla de egendomliga ting som ägde rum den här morgonen var förnimmelsen av det ögonblick då Rosa lyft på ostbrickans kupa egendomligast av allt. Det var som om min egen kupa lyfts i samma stund. Med ens var det som om vinden hade börjat blåsa in, först svagt, sedan starkare och starkare. En skön, igenkännande fläkt hade svept genom min kropp.
Madame Rosas ostbutik kom att bli en fast punkt i min vardag.
Och jag slutade så småningom hata tvätteriet.
Men jag visste ändå inte vad jag gjorde i Frankrike hela den där hösten. Det var inte förrän flera år senare, när folk frågade mig om det verkligen var så klokt att hoppa av mina långt gångna studier och börja måla istället, som jag började förstå.
Såg de inte att skärvan i mitt öga trillat ut?
Såg de inte elden som brann?
Inget jävla disco här inte.