smaken dröjer sig kvar i munnen.. av henne..
en hastig men djup kyss.. kunde lika gärna
ha varit ett knytnävsslag.. jag känner mig
precis lika överrumplad och sårbar..

“where is the love” spelas i bakgrunden.
hon försvinner ur mitt synfält igen, in i
massan av rödkindade, upphetsade ansikten.
ensam igen. “you got me, got me questioning:
where is the love” fortsätter.. musiken passar
alltför bra in på min nuvarande sinnestämning.

men vad är kärleken om inte en hemsk lögn,
ett falskt löfte om någonting bättre, vackrare.
bara för att få oss att fortsätta. de som går
på lögnen föder den nya generationen söner
och döttrar.

det är därför vi inte lär oss, inte blir
smartare. vi är alla förblindade av kärleken.
och allt som behövdes för att jag skulle glömma
mina egna ord var en kyss ifrån henne.

“I’m an angel bored like hell..
you’re the devil meaning well..” vet inte om
den spelas i lokalens högtalare eller i mitt
eget huvud. hela mitt liv har kretsat kring musik.
eller snarare, musiken har alltid kretsat kring
mitt liv..

“so sweet, so beautiful..
everyday like a queen on the throne..
no, nobody knows how she feels..”

orden framförs av mig, mitt hjärta, men det är
inte jag som skapade dem från första början.
men det finns alltid någon som skrivit ner dina
känslor innan du själv hinner komma på
att du ens tänkt dem.
frågan är vem som stjäl ifrån vem.

jag vaknar upp, upptäcker att jag står utanför
huset nu. hon går därborta på asfaltsvägen,
på väg ner mot centrum. ensam. kan inte låta bli
att följa efter. vill inte springa, men efter
några korta sekunder märker jag att jag går
vid hennes sida igen. ekot av mina skor mot
asfalten dröjer sig kvar bland radhusen.

hon ler, men ser inte åt mitt håll.
sträcker bara ut sin hand. jag tar emot den
och känner lyckan och värmen som fyller
min kropp. är det hennes lycka och värme som
är så starka? eller har jag bara druckit
för mycket?

“these are the hands that built America..”

undrar i mitt stilla sinne, mitt hjärta,
om vi kommer bygga upp något tillsammans.
något bestående. eller är vi bara två i
raden av lurade? är jag till och med ensam
att ha gått på lögnen?

hon är så vacker så att jag skulle kunna gråta.
hon vet om det, men låtsas inte om det.
äkta skönhet behöver varken göra sig till eller
bekräftas. den lever sitt eget liv. jag skulle
troligen börja gråta om det inte var så kallt
och spriten i kroppen inte var så löftesrik.
om inte hennes hand var så mjuk.

hon står nu stilla, framför mig, båda händerna
i mina. Hennes ögon glittrar. Hennes hår..
detaljerna försvinner i den helhet som jag
alltid kommer att älska. “Tack” är allt som
mina läppar kan huttra fram. Jag är varm,
men kroppen stelfrusen. hon verkar in beröras
av kylan överhuvudtaget. hon är som stjärnorna
om natten, som solen på dagen, starkt lysande
och fullkomlig. Slocknar hon nu så ser jag aldrig mer.

Jag vet inte vad jag betyder för henne.
Kanske behöver hon inget att älska, eftersom
hon ändå får allas kärlek tillbaka.
Utan ansträngning.
Solen behöver inte älska någon.
Dess blotta närvaro får den att bli älskad.