Ett annat system som har vunnit stor utbredning är religionen, och det är inte konstigt. Människan är ett flockdjur med allt vad det innebär. Inombords sker dock mycket som inte passar in i den bilden. Tankar som går emot den starkes rätt. Hur kan någon annan vara bättre än en själv? Då duger inte flockens simpla hierarikska system, men förklaringar är ändå lika välbehövliga. Någonting att ty sig till för att slippa sväva ensam i det mörka okända.

Den enkla förklaringen är att det finns något större, något allsmäktigt och allvetande som med oändlig vishet styr händelseförloppet. Det är mycket praktiskt eftersom det också går att använda till att kasta ljus över annars till synes obegripliga fenomen.

Tyvärr bidra religionen inte bara med förklaringar utan ger också den som står på god fot med gudarna oanad makt. Inte gudomlig makt utan mer eller mindre skickliga anspelningar på människors rädsla att misshaga gudarna. Makten är ofta proportionell mot mängden av fenomen som gudarna enligt religionen hålls ansvariga för.

Religionen baserar sig därför på förmågan att skapa förklaringar som så många, eller kanske numer vanligare, så rätt människor kan ta till sig och acceptera som sanningar.

De flesta religioner byggs runt en kärna av verklig vishet. En del blir föråldrat då världen växer ifrån det, men det finns också det som är otidsenligt och behåller sin skärpa.

Utanpå läggs sedan lager på lager med anpassningar och intresseuppehållare. Till slut blir det så mycket extra krimskrams att det ursprungliga budskapet går förlorat i mängden.

Kvar är ett missfoster, skapat av generationers jakt på fördelar, som på sin höjd räcker till att rättfärdiga nya felsteg. Det som en gång skapades för att stötta och stödja används nu av ljusskygga stjälar i ute i ont uppsåt.

De kloka orden är ofta de som står upp utan hjälp av någon gudomlig existens. De behöver inte stärkas med övernaturliga argument, utan går att ta till sig ändå.

Det som byggs på en högre makts existens försvagas kraftigt av den utbredda avsaknaden av just den existensen, men att helt avsäga sig gudatron är ett stort steg. Vad ska vi ta vägen om jorden inte är platt?

Vi blir återigen hängandes i ett mörkt tomrum av ovetskap utan känsla för vare sig upp eller ned. Det är på insidan det är värst. De yttre fenomen har fått sina förklaringar. Det var det som urvattnade religionen i första hand, men kvar står vi, med vårt okända inre.

Ett inre där det bara är vi, alldeles ensamma, och det är skrämmande. Inget att ta stöd emot eller lasta över bördan på. Vägvisarna är många, för många och det finns ingen som definitivt talar om vilken som är den rätta. Det som kvarstår är att lägga sitt öde i händerna på någon annan som är i samma situation eller tro på sig själv och gå sin egen väg. Den må följa i andras fotspår eller gå genom obanad terräng. Det är egalt. Så länge vi vandrar den med öppna ögon och på eget bevåg.