HUR JAG KROSSADE KAPITALISMEN

Det var den 2 maj. Det bultade tungt på ytterdörren. Jag öppnade. Där stod Kapitalismen.
-Jag såg dig igår, sa Kapitalismen.
-Jaså! sa jag.
-Du gick i tåget som vill krossa mig, varsågod, här är jag!
Kapitalismen lyfte nävarna, jag förstod att här krävdes finess. Den såg stark och välnärd ut och var inte att leka med, det visste jag.
-Lugna dig! Vill du ha kaffe? försökte jag.
Kapitalismen sänkte garden.
-Kaffe?
-Ja, kaffe. Du kan ju kolla in börssidorna också om du vill?
-Ja, kör till då! sa den och klev tveksamt in i lägenheten.
På väg till köket ryckte den till när den passerade något den inte tyckte om, som bilden på Victor Jara, eller vykortet med Che Guevara på framsidan, den bet sig i underläppen när den såg dagstidningen med röda fanor på framsidan. Till slut satt Kapitalismen i kökssoffan. Den såg orolig ut.
-Jag har näringslivsbilagan här om du vill titta?
Den tog emot och började bläddra och såg genast lugnare ut. Jag dukade fram och hällde upp kaffet.
-Varsågod! sa jag.
Kapitalismen högg in direkt. Blåmögelosten försvann samt blåbärsgelén, men den röda salamin fick vara, likaså rödbetssalladen. Jag trugade men den sa att den inte tyckte om röda saker. Den åt oroligt och såg sig omkring hela tiden som om den var rädd att någon skulle stjäla maten. När den var klar frågade den:
-Vad kostar det här då?
-Ingenting, sa jag.
-Ingenting! fnös den. Allt kostar!
-Nej, sa jag. Jag tar inte betalt när jag bjuder på fika.
-Kläm till nu, du får vad du vill! sa Kapitalismen och slog plånboken i handen.
-Nej, jag tycker om att bjuda, sa jag.
Nu blev Kapitalismen konstig, det såg ut som om den skulle kvävas, jag frågade om jag kunde göra något, den skakade på huvudet och var snart OK igen.
-Hur kan en människa tycka om att ge bort saker? frågade den ilsket.
-Det finns ett värde i att dela med sig, sa jag.
-VILKET VÄRDE DÅ? DU VILL JU INGET HA! röt Kapitalismen.
-Man får någonting ändå, jag tror det är meningen att vi ska dela med oss av det vi har, sa jag, så lugnt jag nu kunde med en kolerisk Kapitalism i soffan.
Jag fortsatte:
-Det är inte rätt att vissa inte har någonting för att andra roffar åt sig allt, eller att vissa lever i överflöd på vad andra har arbetat ihop, det är en fråga om solida.….
-TYST! INTE DET ORDET! VAD DU ÄN GÖR, NÄMN INTE DET ORDET!
Nu hade Kapitalismen kris igen, den vred sig i plågor. Jag såg min chans och sa ordet flera gånger: Solidaritet, solidaritet, solidaritet! Jag tog några: Socialism, socialism, socialism också av bara farten. Nu grät Kapitalismen. Det brast för den. Jag satte mig bredvid den på soffan och försökte trösta.
-Stackars lilla Kapitalismen, sa jag, och strök den över håret.
När den gråtit klart hällde jag upp påtår. Den såg lugnare ut.
-Hur är det? frågade jag.
-Bra! sa Kapitalismen blygt. Jag tror inte jag har gråtit sedan jag föddes. Kan du inte berätta för mig om solidaritet och socialism?
-Med nöje! sa jag, och började medan Kapitalismen högg in på rödbetssalladen och salamin.