Suck…

Mina organ faller samman av ett äckligt ihopkok vibrationer som genom luften penetrerar min trumhinna och tvingar medvetandet att kräkas olustkänslor över blodomloppet.

Johan har dött

Minnen virvlar om glada barndomsminnen, skratt som aldrig dog, kottar som stenhårt slog mot oändliga rader rutor i pojkstreckens busiga tecken, vår vardag, grabbarna grus, min vän, bror och jag. Minns hur vi bekymmersfria cyklade mot äventyrets solnedgång, målandes på livets stora tavla som om det var igår.

Han hoppade framför tunnelbanan.

Pappas röst brister då han berättar om detta fruktansvärda, som direktsänt materialiserar overklighetskänslor djupt inom mig, mitt hjärta inverteras och blodet mitt blöder.

Hans syster försökte hålla fast honom.

Ett minne, med en ny skräckblandad underton tar form, då när jag, var på väg till jobbet, i ögonvrån ser hans syster Karin, och för en halvsekund tänker att jag inte har tid för prat, men icke. Hon står där glad och snäll i dimman av mitt minne, ett nyvunnet minne, förra veckan, i kontrast till den information som jag nyss har hört. Det går helt enkelt inte ihop med det jag har sett. Jag ger henne numret till mitt jobb, och hon svarar käckt att om inget annat finns, så visst.

Hon måste vara bortom känsloregistrets gränser.

Förståndet mitt pajjar, jag gråter ihjäl mig, han var hemma hos oss i lördags, innan festen hos sin exflickvän, innan det hände. Var över och hörde med brorsan om han skulle med, lånade en keps och stod där lite ledsen i hallen. Pappa såg det och sade honom att ta det lugnt, så att det inte blev som förra gången då han fick en glasflaska i huvudet. Och jag var inte där, men jag har fått höra, och i min låtsas verklighet, i en mycket dimmig hall står han där lille Johan, som alltid, med det eviga smaljet och säger:

-Det är lugnt, jag tar det försiktigt.

Vila i frid Johan Nelson, min gamla vän. Hoppas du har det bra där uppe i himmelen.

Du, jag och min bror. Kommer alltid att minnas dig, vän, tills tidens rand och än längre.

Gråter över de fruktansvärda nyheterna som nådde mina öron idag, en dag som alla andra.

Mången är de ting vi har sysselsatt oss med i tid och dar, och nu finns du ej mer, men i minnet lever du kvar lika levande som allt levande; kompis jag är så ledsen.

Jag vet engång för längesen…

Gråter.