De skyndar sig ut ur fotoaffären för att slippa den urinliknande doften av framkallningskemikalier. När de kommer ut på gatan tar de stöd mot ett elskåp och hon börjar bläddra bland bilderna. De som togs sist ligger högst upp i högen. Det som ligger överst är ett kort på dem båda. Han hade hållit ut sin arm så långt han kunde och tryckte av kameran för att få slut på filmen. Resultatet blev två vita, suddiga pannor och två par lika suddiga blixtröda ögon. Nästa bild är av henne bakifrån i bara trosor och säckig T-shirt när hon sitter hukad och letar skivor. Hon smickras av att han gillar att se på henne, men hon tål inte att se sin egen kropp på det viset, så hon bläddrar snabbt bort bilden. Sen följer flera foton av dem båda i lägenheten och på diverse gator och kaféer från de tre veckor de haft tillsammans. Bilder som bara två nyförälskade orkar se på.

Han går in på kiosken bredvid för att köpa dricka åt dem båda. Hon stannar kvar och bläddrar vidare i fotohögen. Hon hittar en bild på honom där han ler och har solen i ansiktet, en bild som hon kan ha i sin börs för att se på när han inte är med henne. Hon har längtat efter de här första bilderna av dem två. De är som moderna runstenar över att de har funnit varann. Två foton från hennes systers födelsedag ligger mitt i högen. Det var nästan två månader sen. Hur gammal är den här rullen egentligen? Hon borde ha fotat mer, men livet har varit så ofotogeniskt. Så grått. I varje fall innan han kom och gav det färg och ljus.

Hon bläddrar vidare bakåt i högen och i tiden och flyttar undan fotot där hennes syster föser ner sin gräddkladdiga son från fikabordet. Hon stelnar när hon ser nästa bild. Hon hade glömt att den alls fanns, men hon minns precis när hon tog den. Han låg och sov i hennes säng, och täcket hade glidit undan och hon kunde inte låta bli att fånga honom där han låg, så vacker, så naturlig. Två dagar efter det fick hon veta, och sen blev allt mörker och smärta. I botten av högen finns det fler bilder av honom, av dem båda. Hon kom inte ihåg att de tagits förrän nu när hon ser dem. Beständiga runstenar från det förflutna hon trodde att hon fått att blekna bort. Hon känner hur iskylan sprider sig från fotona, ut i hennes fingrar och handleder, och via hennes vener in mot hennes hjärta.

Hon vaknar till liv när hon hör hans röst bakom sig. Hon föser ihop bilderna och tänker blixtsnabbt. När han ger henne colaflaskan låtsas hon att hon tappar den och när hon försöker fånga den igen slår hon den mot elskåpet så att den krossas mot hennes hand. Kolsyran bränner i de öppna såren från glasbitarna och blodet rinner fritt ner för hennes armar och droppar rött på hennes vita byxor. Han står som förstenad och vet inte vad han ska göra förrän hon skriker åt honom att springa till Apoteket runt hörnet. Han tänker inte ens på att hejda blodflödet först utan lyder henne blint i ren reflex och ger sig iväg så fort han kan. Hon tar upp en bunt pappersnäsdukar ur sin väska som hon trycker hårt mot handflatan, och tar sen de nerblodade korten och slänger dem i en papperskorg innan hon sätter sig för att inte svimma. Bättre än så här kan hon inte kamouflera sin smärta och sina tårar.