Spelreglerna är inte desamma för alla deltagare. Den som går in i överläge har fördelen att sätta upp ramverket inom vilket det sedan gäller att hålla sig. Arenan förändras inte förrän dess skapare har lidit nederlag inom dess råmärken. Förlusten kan vara gentemot sig själv eller någon annan, men förloppet är detsamma. Vinna eller försvinna, där en ledning innebär ett större manöverutrymme. Regler tolkas alltid till den starkes fördel. Försprång tillåter också överträdelser som visserligen släpper upp de jagande men ändå kan ge tillräckliga fördelar för att hända.

Att slå ur underläge kräver långt större skicklighet och tålamod än att kontrollera situtionen. Förändringar måste inte bara strida mot sina antagonister utan också mot systemets inneboende tröghet. Det är en säkerhetsspärr som ser till att det nya är bättre än det som har varit.

I vissa fall går det att som utomstående observera hur till synes kloka tankar sopas under mattan. Detta i fullt dagsljus och enbart för att de går på tvären med den starkes åsikt. Det accepteras av allmänheten med en vänd-kappan-efter-vinden-mentalitet då det är lättare att följa än att gå i första ledet och bana väg.

En del arenor eller redskap för kontroll har existerat länge nog för att bli inarbetade som en del av vår vardag. I dessa är trögheten så stor att det ofta betraktas som dumhet att ens ifrågasätta dem. Det är också svårt att hitta angreppspunkterna. Tidens tand har putsat bort ojämnheter som tidigare kunnat ge greppmöjligheter. De som drar nytta av det brukar dessutom hunnit med att stärka sin position för att med näbbar och klor försvara det som de anser som sitt. Ibland kan det till och med ha gått så långt att det är svårt att hitta de som plockar ut förmånerna, men det förhindrar inte att de finns.