En stor svart text på en reklamaffisch svischade förbi framför ögonen på mig: Aimez-vous? De franska kvinnorna stod eller satt med sänkta huvuden, noga med att inte möta någons blick. När de trots allt någon gång lyfte sina blickar såg de rakt igenom folk, som vore de luft. De behärskade den konsten till fulländning. Elegant kyla kanske man skulle kunna kalla det. Männen stod lutade mot väggen och stirrade på ingenting. De ville gärna titta på kvinnorna, men visste det var lönlöst. Jag undrade vad som skulle hända om kvinnorna slutade titta ner i golvet eller rakt igenom människorna. Skulle männen sluta stirra ut i tomma intet då? Skulle deras ögon mötas? Skulle tystnaden brytas och möten uppstå? Hemska tanke. Främmande rendezvouser. Gud, vad jobbigt. Mannen vid mittpelaren smygtittade på den vackra tjejen på sätet bredvid mitt, men hon låtsades inte märka det. Det låg visst ett godispapper på golvet som verkade intressant. Mina ögon letade efter den nyckfulle – dåren eller excentrikern. Det brukade alltid finnas åtminstone en oberäknelig typ i de här vagnarna. Och ja, där satt hon och pratade för sig själv med chockrosa läppstift som kladdat sig utanför mungiporna. Sedan fick jag syn på henne, tre säten längre bort. Kvinnan i rött. Jag hade sett henne många gånger förr. Hon brukade åka den här linjen varje morgon och hon hade alltid röda kläder på sig. Ja, jag hade sett henne förr, men aldrig riktigt tittat. Om det var för att ”man inte tittade på folk sådär och särskilt inte på missbildade människor”, eller om det var för att jag inte riktigt vågat uppfatta henne så som hon verkligen såg ut, gjorde det egentligen någon skillnad? Var det inte samma sak? Nu såg jag emellertid på henne utan att väja med blicken. Hon verkade helt försjunken i romanens värld, med huvudet aningen böjt ned mot bröstet. Inte mycket, bara litet, litet grand. Jag försökte få syn på vad det var hon läste, men bokens framsida låg precis i den vinkeln att jag inte skulle kunna se titeltexten utan att kuta överdrivet misstänkt med ryggen och vicka huvudet onaturligt mycket på sned. Hon var brännskadad. Läkt, men ärrad. All hennes vackra, bruna ansiktsfärg gick i rosamelerade strimmor, så som man tänker sig strimmorna på insidan ögonlocken när man blundar mot solen. Vänstra halvan var så illa tilltyglad att det var svårt att urskilja ett enda drag av hennes ursprungliga utseende. Huden såg ut att strama hårt, som vore den uttänjd till sitt yttersta, och munnen var förvans-kad till ett litet streck. Ena örat hade stympats och vänster ögonhåla var igenväxt med skrovlig hud – en syn som reflexmässigt fick mig att sänka ned ögonlocken.
Strimmor, fast jag inte blundade mot solen. Kanske var det lamporna. Det stack till av ljuset när jag vek upp ögon-locken igen, men jag måste fortsätta titta. Tunnelbanetåget gjorde en tvär sväng. Jag höll fast mig i stolsryggen bredvid, men kvinnan i rött svajade med i tågets rörelse, tillitsfullt, utan att parera kraften, och jag tänkte ’skönt för henne’. Själv var jag alldeles för kontrollerande för att låta mig röras med vagnens rörelse. Med ens kände jag mig så ofantligt pinsam. Kärleken hade kommit till mig och här satt jag och beklagade mig över det framför en kvinna som fått lotten att leva resten av sitt liv med ett ansikte vars hänsynslösa uttryck skrämde livet ur folk. Det var hotfullt med människor som avvek fån mängden. Sådana skulle man akta sig för, inte titta på, inte närma sig. Det spelade ingen roll att vi såg likadana ut på insidan när det var utsidan som räknades. Jag velade och vacklade, kunde inte bestämma mig för om jag ville ha eller inte ha, allenast på grund av den banala och plötsligt så självklara omständighet vilken gick ut på att kärleken inte hade kommit i den fåfänga förpackning jag önskat mig. Det var inte förrän nu jag med genans insåg att Prinsen jag fantiserat om sedan jag var en liten flicka aldrig skulle dyka upp. Livet blev aldrig som i Starlet. Kvinnan med det kladdiga läppstiftet skrattade till, liksom hånfullt, antagligen åt någon barock sinnesvilla vi andra gått miste om. ”Haha, så dumt”, utstötte hon för sig själv. Kvinnan i rött tittade upp och log. Hon gned sig i ögat. Måste kännas märkligt att bara ha ett öga att gnugga. Jag stödde upp armbågarna mot knäna och lät mitt huvud vila i handflatorna. Måste få andas ut en suck. Barnets drömmar föll alltid lika brutalt i kras, men trots att man vant sig vid fenomenet var besvikelsen lika stor varje gång. Man kunde inte sitta uppe på molnen. Det fanns ingen skatt vid regnbågens slut. Och kärleken, den var ingen Prins på en vit och vacker springare. Den var ett liveget väsen som varken hade lust att foga sig för fantasier eller låta sig sorteras. Likt en fjäril slog den sig ned där den själv behagade, med det anlete som den själv mejslat ut. Och jag förstod att om jag inte lät kärleken leva sitt eget liv, om jag inte godtog den så som den såg ut, så skulle jag aldrig hitta ut ur mitt ledsamma luftslott. Jakten på den perfekta snygga amouren på den perfekta vita springaren skulle bli evig. Fjärilens vingar skulle brännas bort, bli till aska. Alltings mening, till stoft. Var det verkligen något jag kunde godta? Var det verkligen något att klamra sig fast vid? Ytterligare ett korthus som rasat. Och barnet mognade, blev lite äldre, lite visare. Det tog ont att växa, men det tog ännu ondare att låta bli. Växa eller vissna. Det var alltfort de val som livet bjöd. Tåget bromsade in mot nästa station. Hon stoppade ner boken i sin handväska och reste sig inte upp förrän vagnen stod helt stilla. Jag tittade ut genom fönstret och läste på skylten: Sully Morland. Det var vid den här stationen hon brukade kliva av. Hon passerade mitt säte, stannade till en halv sekund och sa: ”snygga skor”, sedan klev hon av. Bara sådär. ”Snygga skor”. Jaha. Hon hade sagt ”snygga skor”. Och jag hade sagt ”tack”. Efter allt vi gått igenom hade hon sagt ”snygga skor” och jag hade sagt ”tack”. Jag kastade en blick ner mot fötterna. Bruna Dr Martens från 97. Mais oui. Det fanns inget mer att tvivla över. Det var bara synd att jag måst knyta upp den förföriska rosetten på så många tomma emballage för att inte längre frestas av de bedragande utsidorna. Tjejen som stirrade på godispapperet tittade upp och mötte mannens blick för en kort sekund. De log mot varandra.
I vilket skede kvinnan med läppstiftet hade försvunnit visste jag inte. Men hon var borta. Precis som kvinnan i rött. Jag klev av metron, annorlunda.
”J’aime!”, stod det att läsa med replikerande röda bokstäver på affischen vid min ändstation. Det var visst en reklam för ett tampongmärke. Man älskade den där tampongen. Såklart. Varför skulle man inte göra det? Den läckte ju inte. Marken vibrerade under mina fötter medan tåget lämnade plattformen och mitt hår fladdrade till av draget. Jag tänkte att jag inte bara skulle känna mig tacksam – jag skulle känna mig välsignad. Amors fjäril hade varit vänlig nog att slå sig ned på min skuldra och jag skulle med glädje mottaga den med vidöppen famn, precis så som den erbjöds mig. Allt annat vore en skymf mot kärleken. Ja, allt annat vore en skymf mot kvinnan i rött. Efter den gången såg jag henne aldrig mer.