Människan, hur komplicerade är vi egentligen? I någon mening lyder vi fortfarande under Darwins ”Survival of the fittest”, men med civilisationens intåg har urvalsreglerna förändrats. Idag krävs helt andra förmågor för att trygga de grundläggande behoven jämfört med hur det var för länge sedan. Då kunde en stark arm som hanterade vapen väl vara nyckeln till en ledande position och god försörjning. Åren passerar dock inte obemärkt och mänskligheten är på resande fot. En klassisk tur som aldrig tar slut och som många före oss har företagit. Evolution. De första encelliga organismerna följde samma principer som vi gör idag och de kom fram till slutsatsen att det kunde vara mer fördelaktigt att göra gemensam sak. Samarbeta istället för att bekämpa de egna i inbördes strider. Våran resa är av samma slag. Våldet har förskjutits till allt högre nivåer. Jag säger inte att det inte finns enskilda individer som skadar varandra utan att det våld som kan tyckas ge vinst kräver allt fler inblandade. Krig som förut kunde förklaras mellan grannbyarna kräver nu åtminstone att det är nationer som är i luven på varandra, och helst ska det stå sammanslutningar av flera länder på åtminstone en av sidorna.

Sanningen är dock att våld leder till förluster oberoende av hur starka de stridande parterna är. Förluster innebär sorg och elände vilket är beklagansvärt vem det än drabbar. Tyvärr är detta något vi fortfarande jobbar för att lära oss; för tänk om det går att lösa en konflikt med råstyrka istället för finess bara kraften bakom är tillräcklig.

Det meningslösa våldet som ändå i ganska stor utsträckning finns kvar i samhället är likt virus och bakterier en åminnelse och kvarleva från tider som flytt. Till mångt och mycket ser vi det som styggelser utan rätt till vidare existens, men de fungerar också som en balanserande kraft som hindrar oss från att springa ifrån oss själva.

Bara för att vi inte längre kan rättfärdiga bruket av våld för att hävda vår rätt betyder inte det att den inbördes konkurrensen har dött ut. Inte heller har vi slutat skada varandra. Det är bara medlen som har gått från att åsamka fysiska sår till att angripa på det mentala planet istället.

Vi ser fortfarande i första hand till den egna personen och strävar mot det vi har bestämt är likställt med överlevnad. För många är föda och tak över huvudet redan säkerställt. Åtminstone för dagen. Då försöker vi tillskansa oss en position som försäkrar oss samma bekvämligheter också imorgon. För att sedan fortsätta med att kasta lystna blickar allt längre in i framtiden.

Det är inte heller mat och en god natts sömn som är riktigt eftersträvansvärt. Det är för trivialt. Vad dagens samhälle kräver av individen i utbyte mot överlevnad går att sammanfatta med begreppet kontroll. Kontroll över sig själv och kontroll över andra. Genom att kontrollera andra kan vi påverka dem i en riktning som är fördelaktig för oss.

Till vårt förfogande står en uppsjö av olika redskap som i skiftande grad är tillgängliga för den enskilde individen. Ett av dem är skrivkonsten så betänk de dolda motiv jag kan tänkas ha med en skrift som denna.