Vi hade sovit vår första natt i din nya lägenhet. väggarna var gråa, vita och fullklottrade av ärr från folk som bott där förut. Vi låg i sängen, du och jag (du och jag du och jag), höll hårt om varandras varma kroppar, strök fingrarna genom nyduschade hår. I taket fanns det fastklistrade stjärnor. Jag låg där och undrade vem som hade fäst fast dem i taket, tänkte att det var nog väldigt jobbigt att sätta upp sådär små och sådär många stjärnor på ett sådär stort tak. Kanske var det värt all möda; kanske ville han eller hon också ligga där med sin älskade och titta upp mot en stjärnhimmel när det blivit alldeles för kallt för att kunna ta med sig en rosaprickig filt till parken och ligga där tillsammans och titta upp mot himeln och låstas se en eller två eller möjligtvis tre fallande stjärnor.

Jag kom hem efter två dagar i din nya lägenhet. Öppnade den välbekanta bruna dörren. Möttes av tystnad. På hallgolvet låg skorna i högar, som om någon lekt memory med dem och inte orkat städa upp. Det luktade ammoniak från kattlådan i tvättstugan. Kattmaten låg orörd och gammal i skålarna. Hundsängen var tom och tilltufsad. Var är alla? Mamma? Pappa? Efter tretton gånger upp och ner för trappan insåg jag; alla var borta. Jag satte mig uppgivet i den välbekanta och trasiga soffan i hallen. Kunde inte någon, vemsomhelst, ringa på dörren, öppna dörren, slå in dörren eller helt enkelt ta bort ensamheten som landat så abrubt på mina axlar?

Efter tusen oroliga andetag kom jag på det. Det fanns ingen här. De försvann för länge sedan och lämnade mig ensam, ensam, ensam. Jag sprang in i deras rum och fann det såsom de lämnade det för tre veckor sedan. Två obäddade sängar. Jag stod stilla och strirrade på tomheten. Vände och vred på alla kuddar och täcken för att se efter om de kanske, kanske låg kvar där och väntade på mig. Men där fanns ingen. Bara ännu mer tomhet i rynkorna i täcket.

*kursiv-start*om jag går och lägger mig i min säng
ligger där i två, tre, fyra timmar
blundar riktigt, riktigt hårt
tänker på den där varma sensommarnatten
då vi satt ute på terassen
då ni sjöng i mina öron
tack för att du finns
vi älskar dig,
vi älskar dig så

om jag ligger här riktigt länge
kanske jag kan vrida tillbaka
alla timvisare, minutvisare, sekundvisare**kursiv-slut**

Men inget händer. Jag ångrar allt. Jag tar tillbaka allt. Kan ni inte komma hit nu och omfamna mig och säga att ikväll ska vi laga mat tillsammans och sitta alla tre runt köksbordet och skratta åt meningslösa skämt och glömma bort allt som hänt, allt som kommit emmellan oss. Ikväll ska vi koka upp tonvis med kranvatten och smälta den stora isvägg som landat mellan oss. Ikväll ska allt bli som vanligt. Ikväll ska vi älska varandra igen. Ikväll, ikväll, ikväll.

*kursiv-start*nej
inget händer
och jag ligger i sängen
och målar väggarna fulla av minnen**kursiv-slut**

Till slut somnade jag, inbäddad i era fluffiga täcken. Morgonen var som alla andra; kissa, borsta tänderna, dricka kaffe, gå till bussen. Förmiddagen var som alltid; matte, fysik, samhällskunskunsap.

*kursiv-start*inget händer
era nävar är fortfarande
hårt knutna i varandra
och emmellan
allt ni gör och inte gör
finns ingen plats kvar
ingen plats kvar åt mig**kursiv-slut**

Så på eftermiddagen gick jag åt höger istället för vänster. Jag klev inte på buss nummer sju mot det där röda radhuset utanför stan där vi brukade sitta på sensommarnätterna och skratta och sjunga att vi älskar varandra. Nej, denna eftermiddag gick jag åt höger istället och hamnade hos pojken i lägenheten med fastklistrade stjärnor. Han mötte mig i dörren med sin varma famn och varma ord. Vi lade oss i sängen och flätade in oss i varandra.

*kursiv-start*jag har hittat en ny säng att sova i
där behöver jag inte
blunda hårt hårt hårt
för att kanske hitta tillbaka
till era varma kärleksfulla ord
där behöver jag bara öppna ögonen
för att känna den kärlek jag behöver
för att kunna andas

och om jag ligger riktigt länge i denna sängen
så kan jag kanske glömma de där sensommarnätterna med er.kursiv-slut