Att möta någon
eller bli mött av någon
är något som är helt skilt ifrån att träffa någon
eller träffas.
Träffas gör jag dagligen med människor,
både sådana jag är bekant med,
och sådana jag inte ens vet vilka de är.
Det är en form av ytlig kontakt
utan något större känslomässigt utbyte,
en vardaglig företeelse som varken kräver mod,
energi eller ens särskilt mycket intresse.
Det enda som krävs är lite vanlig hyfs.

Möten däremot, är något helt annat…
Ett möte uppstår först när jag ärligt och utan förbehåll
släpper in en annan människa i mitt liv,
när jag vågar avslöja mina svagheter och rädslor
och därigenom tar risken att framstå tydlig inför den jag möter.
Ibland försöker jag visa upp en bild av mig själv som inte riktigt stämmer,
jag vill verka stark, modig och världsvan fast jag
i själva verket är liten, svag och skräckslagen.

Det är när jag låter fruktan styra mina steg
jag går miste om så mycket,
för då stänger jag mitt hjärtas dörr
i rädsla för att bli avvisad.

Men vad händer då när jag vågar möta någon?
Jo, jag får uppleva hur det känns att bli älskad och respekterad
för den jag är, med alla mina fel och brister, mina rädslor
mina fixa idéer och mina nycker.
Jag får också tillgång till mina goda sidor på ett nytt sätt,
för det finns någon där som ser dem och uppmärksammar dem.

På samma sätt är det viktigt för mig att verkligen se
och uppmärksamma andra människors goda sidor,
att visa andra människor samma kärlek, respekt och tolerans
som så rikligt visats mig.

Jag behöver ge andra – och mig själv – chansen att mötas lite oftare.
Det är ju möten som får oss att växa som människor,
som ger oss möjligheter och verkliga vänner.
Vänner som står vid vår sida genom livets alla årstider.