Och Den Gamla Världen dog.
Och allt var tillåtet, precis som i begynnelsen.

Han prövade allt han hade längtat efter. Det var vapenskjutning, sönderslagning och eldhärjning. Det var lemlästning, det var till och med nekrofeli.
Men allt detta gjorde han ensam.
Han blev mer modest, det var oaktsamhet, det var att inte bry sig, det var att göra vad som föll honom in.
Och han började tro sig vara ensam i världen.

Han började tala med de döda, besöka deras hem, föreställa sig deras liv. Ja, han gav dem återigen livet genom fotografier, dagböcker, inredning. Men efter ett tag stod han inte ut med stanken. Han färdades till havet. Återvände till sin barndomsstuga. De salta algerna levde och förträngde den värsta doften. Han tvingades att begrava de uppsvällda liken efter sina farföräldrar. Inte ens detta föreföll honom längre särskilt skrämmande. Han började att etablera en vardagsrutin. Han försökte att leva ett så normalt liv som möjligt. Han inrättade arbetsdagar, helgdagar. Arbetade än i trädgården för att få färska grönsaker, jobbade vidare på sin historia-avhandling, satt framför den sprakande kakelugnen på kvällarna och skrev brev till sin far och sin mor, till sin bror och sin syster. Men tankarna om ensamheten åt sig in, likt termiter som äter sig in i ett träd, som gröper ur det inifrån. Och tillslut såg han just ut som ett urgröpt skal som i vilken sekund som helst kunde falla samman. Och när så den gula brevlådan blev full av hans brev och han inte kunde få ner ett enda till, brast han. Det såg i själva verket ut som han plötsligt bara vek sig, som om det inte fanns några muskler som kunde hålla uppe skelettet. Han försjönk i dvala, och frossan grep tag i honom. Han skakade, huttrade, hängde med huvudet utanför fönstret för att kyla av febern i mörkret.

Han drömde om människor, människor som han känt, människor som hade varit hans vänner, men också människor som han aldrig hade sett förut. Människorna talade till honom under flera drömmar men av någon anledning kunde han inte svara. Det var som hans struplock satt för hårt fastskruvat. Han visste inte hur länge detta pågick, men en dag vaknade han med en brännande huvudvärk. Han stapplade iväg till duschen och lät det kylande vattnet svalka av de varma, klibbiga kläderna. Länge stod han så. Väl klar gick han ut i rummet, fortfarande på stapplande ben, tog på sig nya kläder. I köket bälgade han i sig vatten, fyllde dunkar med vatten, sedan ut i rummet igen och fram till bokhyllan. Där stannade han. Han lät blicken leta sig fram, fann vad han behövde och så satte han sig ner vid bordet. Han bredde ut kartorna sida vid sida. Där den ena slutade lät han den andra ta vid. Han följde ländernas konturer med pekfingret. Satt så ett tag i tankar. Men så som blixten började han slå ner. Han slog ner i varje sida. Den här gången följde hans fingrar från plats till plats. Från Ångermanland till Karelen, från Rovaniemi i Karelen till Perm vid Uralbergen, till Surgut vid Västsibiriska låglandet, Tura vid Nordsibiriska höglandet, till Viljujsk vid Verhojanskbergen, Ust-Neva Tjerskijbergen, Sejmtjan Kolymskijbergen, Anadyrbergen och Anadyr, till Tjuktjerhalvön och Uelen. Men längre än så kom han inte, vid Berings sund öppnade sig havet. Och Den Nya Världen var oåtkomlig. Han letade vidare i kartböckerna fastän han egentligen visste att det var lönlöst. Det fanns ingen annan övergång och något fartyg hade han inte manövrerat. Vatten som hade varit en öppning för så många var för honom en slutpunkt. Men någonstans stoppade han undan denna känsla av omöjligheten, det hela kanske ändå skulle gå. Han packade lite kläder, torkade av sig svetten som fortfarande bröt fram över pannan, satte sig i bilen och gav sig iväg. Gav sig iväg ändå.

Under de första dagarna och nätterna, lade han inte mycket märke till omvärlden runt omkring. Någon slags oro drev honom. Han färdades och han sov. Han färdades och han åt. Restempot mattades dock med tiden av, kroppen arbetade sämre, men också det att han började stanna vid vägarna för att göra något nytt. Han började att dokumentera. Han ville ge en spegling, ett sista återsken av Den Gamla Världen före dess slutgiltiga förfall. Någonting ville han också föra med som bevis till Den Andra Sidan.

Ödsligheten blev mindre påträngande allt eftersom han kom in i Sibiriens vildmarker. Här hade alltid funnits natur och endast ett fåtal människor, härav blev bristen på människor mindre uppenbar. Även detta dokumenterade han. Han fotograferade och filmade. Han försökte till och med skriva ner sina iakttagelser, men det blev för svårt. Han kunde inte beskriva detta, det hela var någonting så brännande att det inte gick att röra vid.

Han förundrades mer över sig själv allt eftersom tiden gick. Hur han tidigare haft lust att krossa det mänskliga. Hur han hade haft viljan att slö sönder det som ändå skulle falla itu. Han förstod det inte längre. Han förstod inte sin tidigare vilja.

Desto närmare han kom sundet, desto kallare blev det. I Semtjan skaffade han sig en uppsättning pälsar, likaså lyckades han få tag på en batteridriven värmefläkt som han lät stå på de nätter han sov i bilen. Missöden hände också. Några gånger fick han byta bil. Någon gång fick han vandra under flera dygn för att så till slut nå fram till något samhälle. Terrängen blev också allt ogästvänligare och bensinpåfyllnadsmöjligheterna blev allt färre. Men i dessa trakter frös åtminstone liken.

En natt vaknade han av ett våldsamt dån. I en blandning av förskräckelse, nyfikenhet och ruelse steg han ur bilen. Längre bort stod en gård i brand. Han gick dit och hans ögon speglade brandhavet. Han sökte runt platsen men det fanns ingen där. Han återvände morgonen därpå. Branden hade inte ens spridit sig till den intilliggande ladugården. Den vita snön som täckte marken hade fungerat som en brandsläckare. Den metertjocka snön hade elden inte kunnat ta sig igenom. Längs den nedbrunna och pyrande gården hade snön svartnat. Ladugård omgiven av svart snö. Han fick aldrig någon förklaring till vad som hade startat branden.

Några dagar senare anlände han till Anadyr. Stunden han steg ur bilen började kyrkklockorna slå. Först var det de tolv slagen, sedan var det en melodi som han tyckte han kände igen men inte kunde placera. Det hela avslutades med helgemålsbönsinringningen. Kyrkan var gjord i sten, målad i vitt och hade keruber och helgonbilder som prydde ytterväggarna. Porten var gjord i trä och tycktes honom äldre än själva kyrkan. Det låg en psalmbok uppslagen mitt i gången. Han tog upp den och försökte att läsa. Men orden var för honom bara tecken. Han såg på de ungefär som man kan se på ett abstrakt konstverk, man söker efter något som kan hjälpa en att hitta in. Han ställde tillbaka boken där den skulle vara, satte sig i en kyrkbänkarna och lyssnade. Och den svepande vinden tycktes tala till honom, den gav honom ett svagt obehag som växte och blev allt starkare. Han reste sig upp och gick till bilen. Snart hade han lämnat Anadyr bakom sig. Tundran runt omkring honom gjorde inte längre något intryck. Inte heller kylan var för honom särskilt märkbar längre, fastän det nog ändå var kallt.

Den natten drömde han återigen om alla dessa människor, såväl välkända som okända. Och ur detta kröp obehaget fram ur honom. Han hade varit drömlös under alla de nätter han hade varit ute på färd. Men nu var det alltså annorlunda. Han visste med sig att det inte var långt kvar till Uelen och Berings sund, och han tänkte sig att drömmen hade något med detta att göra. De närmaste dygnen sov han ingenting, han bara fortsatte att köra. Han ville inte att drömmen skulle komma över honom. Det var egentligen ingen hemsk dröm, men han tyckte det skulle vara så svårt att se andra människor igen. Han hade till och med börjat tvivla på om det skulle gå att leva med människorna på Den Andra Sidan. Fastän alla fotografier och inspelningsband undrade han om de skulle förstå honom. Om det verkligen skulle kunna förstå honom. För att slippa drömmen drack han så en hel mängd Whisky, och efter att inte sovit på länge föll han snabbt in i en sömntyngd dvala.

Dagen därpå körde han in i Uelen. Vid hamnen fann han sju olika fartyg. Han inspekterade de och fann ett av de lämpligare än de andra. Han prövade motor, styrroder, fyllde på med bensin, såg över sjökorten. Han såg att sundet var delvis täckt med flytande isblock. Trots sin rastlöshet tog han god tid på sig. Han stannade några dagar, prövade sig fram innanför hamnen och så lite i viken. Han försökte att memorera sjökortet. Det som gnagde honom var att han inte visste någonting om väderleksförhållandena. Han lade ut en soldag och lät motorn tugga på så mycket som möjligt. Så kom första natten, han tände båtens lyktor för att på så vis kunna se isflaken.

Nästa dag regnar det och kylan och blåsten gör honom alldeles sönderfrusen. Han försöker att få värme i den lilla styrhytten genom att använda sig av sin batteridrivna värmefläkt. Likaså håller han kroppen i rörelse, men kylan finns där ändå. Under natten fortsätter regnet och vågorna gör att båten kränger så att han hade svårt att hålla balansen. Egentligen ser han ingenting utanför styrhytten, regnet strömmar över sikten, men han försöker titta ändå. Han är inte längre säker på var han befann sig på sjökortet. För honom har ändå de isflak som han faktiskt sett varit förhållandevis lika. Även det isflak som båten krossas emot hade han sannolikt inte kunnat placera in på sjökortet om han hade upptäckt det i tid, men nu gör han inte det, utan båten går på. Vattnet som strömmar in spräcker styrhyttens fönster och han känner hur någonting varmt fylls i honom. Glasskärvorna trasar sönder hans mage och vattnet kastar tillbaka honom mot styrhyttens dörr. Den slås upp som i en kraftfull entré, bara det att han gör sorti när han flyger ut på däck. Havet är barmhärtigt, det dröjer inte länge förren allt medvetande släpper sitt grepp om världen.

Båten sjunker en handlängd ifrån land. Endast hans nedfrusna kropp flyter upp på strandkanten till Den Nya Världen. Han hittas av dem en tid därefter. De tinar honom, balsamerar in honom och sätter honom i en vacker glaskista i kapellet där de alla kan se honom. Han är den förste, men långt ifrån den siste som spolas upp på deras strandkant.