*kursiv-start*Om att gå vidare**kursiv-slut**

Min älskade,
det är tomt utan dig.
Min hud saknar värmen från din, mina öron saknar ljudet av din röst,
mina ögon saknar din uppenbarelse.
Smärtan av att ha förlorat dig har inte lämnat mig.
Inte en dag, inte en timme, inte en minut har passerat utan att min längtan har skrikit i förtvivlan.
Jag har på alla sätt försökt att undkomma smärtan, jag har begravt mig i jobb, träffat andra,
lekt kärlek med den som varit närmast till hands.
Verkligheten har dock aldrig låtit sig glömmas;
det är dig mitt hjärta saknar.

Jag minns alla nätterna vi satt uppe vid balkongdörren – insvepta i täcken eller i varandra – och pratade om livet, om framtiden, om våra drömmar och våra hopp.
Jag minns hur du lyssnade till mig som om det jag sa var viktigt för dig.
Jag saknar känslan av att vara betydelsefull.

Jag minns hur vi trasslade ihop våra ben i soffan när vi tittade på tv,
och hur jag låg med mitt huvud mot din bröstkorg och hörde ditt hjärtas slag.
Mitt hjärta slog i takt med ditt.
Mina lungor andades i takt med dina.

Jag minns hur du sjöng för mig tills jag somnade, hur du höll om mig när ångesten slet i min själ,
hur varm och trygg din famn var när jag kände mig liten och rädd.
Jag saknar din närhet.

Jag minns hur du knäpper din skjorta, sättet dina fingrar smeker gitarrens strängar och skapar den ljuvaste musik,
jag minns hur du andas, hur du går, hur dina skuldror känns under mina händer.
Jag saknar dig.

Jag minns hur det var att få älska dig.
Jag minns glädjen i dina ögon när jag gjorde något för dig – litet som stort – dina nöjda små suckar när jag på natten smög mig intill dig och lade min arm om dig och somnade om,
din tacksamhet när jag städat innan du kom hem från spelningar på helgerna för att vi skulle få lite mer tid tillsammans, jag minns hur det kändes att få ge dig all den där ömheten och kärleken,
att i handling visa dig hur mycket du betydde för mig; ord är trots allt bara ord.
Jag saknar att vara omkring dig.

Min älskade, det har gått över ett år nu.
Ett år som för mig har varit hysteriskt och uppskruvat,
en ständig flykt från smärtan och en ständig jakt efter den kärlek vi hade.
Jag har jagat vinden.

Du gick vidare och det är dags för mig att göra detsamma.
En del av mig vill inte släppa dig, jag är så rädd för att glömma det vackra om jag låter dig gå.

Min älskade, jag har varit kall och tom sedan vi skildes åt.
Kanske har det varit mitt sätt att skydda mig, men jag har bara blivit mer och mer bitter.
Jag vill inte vara sån.
Jag vill uppleva sådan kärlek som vi hade, jag vill kunna känna tillit och lycka igen,
och för att det ska bli möjligt måste jag lämna dig bakom mig.

Farväl min älskade.
Må Gud välsigna och bevara dig.

Jag ska älska igen.