Jag satt vid köksbordet och drack kaffe och snackade skit med goda vänner,
och kände plötsligt ett trängande behov av att skriva.
Vet inte om vad eller varför…bara en känsla.

Jag var hos mina föräldrar igår…
Min pappa är en av de klokaste människor jag vet,
och han har ett otroligt varmt och stort hjärta med plats för alla och envar som korsar hans väg.
Och när han sätter sig ner och pratar om saker…så blir jag så upplyft.

Jag berättade för honom om en sak jag gjorde för en annan människa härom dagen,
tänker inte gå in på vad, men jag gjorde i alla fall något rakt ur hjärtat,
sträckte ut en hand till någon som befinner sig på en helt annan och betydligt kallare plats än vad jag gör i livet,
och det kändes så skönt!
Människan i fråga vet inget mer om mig än mitt förnamn,
och jag måste säga att den finaste känslan jag vet är att kunna skänka en annan människa glädje utan att liksom få credit för det.
Jag menar, jag hjälper inte andra för att jag ska hamna i bättre dager själv,
när jag gör det så gör jag det för att det känns så bra i hjärtat.
Att se en annan människa lysa upp, att kunna skänka glädje i all anonymitet…
DET lyfter själen till oanade höjder.

Jag hamnar tillbaka på det där med mitt ego.
När jag kan glömma mig själv och mina begär,
när jag vänder blicken utåt och kollar omkring mig,
på vad jag kan göra för att hjälpa och glädja andra – UTAN själviska motiv i bakgrunden –
det är då jag gör plats för Gud och kan låta Honom använda mig som ett verktyg för Hans vilja.
Och det är ju det jag vill vara.

Pappa pratade om skillnaden mellan behov och begär igår,
och det öppnade mina ögon en del.
Jag menar, jag har ofta kämpat jag för att tillfredsställa mina BEGÄR,
trots att mina behov är mättade för länge sedan.
Begäret efter mer saker, mer pengar, mer mat, mera uppmärksamhet,
mer bekräftelse, mera av allt jag redan har,
det är ju mina instinkter som löper amok. Igen.

Jag försöker att stanna upp numera, att tillfredsställa mina behov – inte mina begär – och sen titta på människor omkring mig,
på vad jag kan göra för dem.
Jag BEHÖVER inte äckligt mycket pengar.
Om jag har betalat mina räkningar, sett till att jag har tak över huvudet,
mat i magen och det jag behöver till mig och min son, jaa…
Då kanske jag kan strunta i restaurangbesöket/bion/shoppingturen/whatever och i stället ta mig tid att bjuda någon mindre lyckligt lottad på mat eller kanske köpa ett par vantar och en mössa till någon som fryser, och om det nu skulle vara så att pengar är en bristvara så kan jag i alla fall ge av min tid och min uppmärksamhet
till någon som behöver det.
Omtanke kostar ingenting, ett leende, ett vänligt ord,
att fråga hur någon mår och sedan lyssna till svaret…
Det är sånt som är gratis men som är så otroligt mycket värt.

Åter igen hamnar jag på ämnet ”utvecklingen i samhället”...

Bråttom, bråttom, bråttom!
Jobba för att samla pengar, spendera massor med tid (och de surt förvärvade slantarna) för att samla på sig saker,
egenskaper och attribut för att imponera.
På vem, undrar jag…
Jag menar, människor har ju inte tid att umgås längre.
Nej nej, kommunikation sker via mail, sms och telefon.
En snabb fika på stående fot, kanske en take-away latte från Wayne’s Coffee
på väg mellan jobbet och gymmet. Till vilken nytta då?
För att kunna gå ut på krogen på helgerna och visa upp sig,
hoppas få med sig någon hem för att ett par månader senare inse att man inte har tid med ett förhållande eftersom jobbet, träningen och alla andra viktiga saker tar upp alla ens lediga stunder?
Vad är vitsen?

Ja, jag tycker att samhället blir allt mer ytligt, och det skrämmer mig.
Vad är samhället? Jo, det är vi…vi som lever här,
som (inte) interagerar med varandra och som på nått sätt ska försöka bygga upp en fungerande struktur.
Just nu känns det som att vardagen i Sverige baseras på binära tal, statistik och digital teknik. Filer och akter, journaler, papper, byråkrati och stress.

Till vilken nytta??

_L