Fan…
Jag vet inte hur jag ska börja, och jag vet inte vad jag vill säga heller.
Det känns bara så...jobbigt.
Jag ser saker som jag inte vill se, jag hör saker som jag inte vill höra,
ibland vill jag bara blunda, hålla för öronen och skrika högt, högt
så jag kan dränka allt annat som pockar på min uppmärksamhet.
Jag vill ge själen semester.
Kan den inte åka någon annanstans – typ till Mars eller nått?
Bara ett tag.

Jag vill vara fri, fri från kunskap – ty kunskap innebär ansvar.
Jag vill inte vara ansvarig jämt.
Jag vill också kunna stoppa huvudet i sanden, följa mina blixtsnabba ingivelser
UTAN att ha ångesten, skulden och den där känslan av att ha gjort våld på min andlighet hängandes i hälarna.

Jag pratade med en vän idag, om just detta att kränka sin andlighet.
Vi var rörande överens om att det är bland det värsta man kan göra mot sig själv
och mot andra. Det fanns vissa andra saker som vi INTE var överens om,
men det fina med honom är att det liksom inte spelar någon roll.
Vi behöver inte vara överens.
Han kan ha sin åsikt och jag min, jag kämpar inte för att övertyga honom om att
det jag tycker är rätt, och jag upplever heller inte att han gör det mot mig.
Det är skönt.

Det finns två typer av relationer enligt mig: konstruktiva och destruktiva.
En destruktiv relation innebär inte nödvändigtvis att det innefattar våld och sånt – vilket i och för sig är OHYGGLIGT destruktivt – utan mer att man…tjaa…blir tömd på energi.
Man pratar med någon…och sen är man helt slut. Tom. Nedstämd.
(Nu pratar jag då – som ni säkert förstått – inte bara om kärleksrelationer,
utan om relationer i allmänhet. Bara så jag klargjort det.)
Sen finns det också relationer där man efter ett samtal känner sig liksom upplyft.
Glad. Lätt.
Där man känner att man har gett något, fått något och bidragit till något nytt.
Position, opposition och komposition.
En sån relation är som musik, där bägge parter är instrument som samverkar till att
skapa en underbar symfoni.

Har ingen aning om vart jag ville komma med det egentligen…men jag antar att min kära telefonvän hade en hel del med saken att göra. Till sist och syvende så hamnar det väl där…att han och jag har vad jag skulle vilja kalla en konstruktiv relation.
Så uppfattar jag det i alla fall.

Nu blev det tomt.

En del av mig vill i alla fall bara vara liten och oförståndig. Så det så.

_L