Hans slutna ansikte. Ögonen som blundar, de nedåtgående stängda läpparna ger honom å ena sidan ett bistert uttryck å andra sidan något underliggande njutningsfullt. Ljuset ligger på ena sidan av hans ansikte, vilket skapar en kontrastverkan mellan det öppna och tillstängda. I pannan bryter en fåra fram, meandrar sig från ena sidan till den andra. På toppen är han nästan avskalad från hår, där sticker endast några stubbstrån fram. Ansiktet är också sotat, men endast fläckvis. Svarta prickar, ensamma mest men ihopflytna på vissa ställen gör hans ansikte lite spräckligt. Och då vänder han sig om och ser på mig.
Visserligen har han den bistra, bittra minen. Men hans ansikte är mer säckigt, ögona är öppna men ser endast trötta ut. Det är kanske inte livsleda, någonting fångar ändå hans blick, även om han verkar beredd på att det inte skall vara något speciellt intagande. Det känns nästan sorgligt att säga att detta han betraktar är jag. Håret består inte heller av hårstubbar, istället brer sig några kala rötter ut på hjässan. Längs kanterna på huvudet är dock håret fortfarande tjockt och yvigt. Nästan en aning vågigt. Det fallande ljuset är så starkt vid pannan att det fullkomligt slätar ut rynkorna, de går helt enkelt inte att lägga märke till, ögonbrynen är starkt svarta och avskalar tydligt ögondel från panna. Men det som jag lägger märke till först är ändå hans stora, välkammade mustasch.

”Jaså, det är ni som är applikanten.” Han säger det med en förvånansvärt ljus röst i propotion till kroppshyddan.
”Ja, det stämmer.”
Den intresseslöa blicken mönstrar mig lite närmare. Det är inte en typisk svepning från topp till tå, nej han gör något annat. Han verkar fokusera stint på ett ställe på kroppen, jag tror att det är någonstans i mitt magparti, sedan verkar han låta intrycken svämma in från blickens periferi. Det är som att han genom att egentligen inte se någonstans, genom att enbart låta blicken vila i luften, lägger märke till det mesta. Han fnyser till. Vrider så kroppen en aning och pekar ut med handen, och svänger den i en snabb rörelse över halva rummet.
”Ja, det är alltså här ert kontorsrum skall ligga. Det är ju lite `i oordningŽ om man skall uttrycka saken milt. Det skall naturligtvis göras om, så den saken behöver ni inte oroa er för.”
”Nej, det är ingenting jag oroar mig för.” För att lätta upp stämningen och för att göra honom mindre avogt inställd säger jag:
”här skulle jag verkligen kunna trivas.”
Han drar lite på mungipan och säger:
”Ja det vill säga om applikanten erhåller arbetet.”
Jag tappar hakan, böjer mig ner mot golvet för att så snabbt som möjligt sätta tillrätta den och undkomma det pinsamma i situationen.
”Uschäkta”, säger jag. ”Jasch, schå, naturligtvis, jag tänkte naturligtvis, om jag” (jag är på vippen att säga får arbetet men ändrar det i sista stund till) ”erhåller arbetet.”
Han ser ner på golvet , tar några steg in i rummet, vänder sig om föra att säga någonting, men så går han ur rummet. Jag står där helt chockerad. Tittar mig omkring, men då öppnas dörren in till rummet igen och han kommer in. Han håller en trasa mellan pekfinger och tumme.
”Vill ni vara så snäll att torka upp efter er.” Han kastar över trasan till mig.
”Jag tror minsann att det blev en liten salivfläck på golvet.”
Jag böjer mig ned och börjar torka där min haka tidigare legat. Jag gnider runt ett tag på trägolvet, så lyfter jag blicken mot honom.
”Nej, ni får allt ta lite till”, säger han.
Jag börjar torka igen, fast jag egentligen inte ser något att torka bort.
”Men sitt inte och gnid runt det människa”, utbrister han irriterat, ”gnugga bort det istället.”
Så jag börjar gnugga och gnugga.
”Så nu är det bra”, säger han, ”nu är det borta.”
Jag reser mig och sträcker den torra trasan mot honom. Han slår bakut med armarna och tar ett steg tillbaka.
”Gudskelov, inte till mig, bär ut den till fröken Lundwall, min sekreterare. Du såg väl henne när du kom in.” Han skakar på huvudet och suckar till.
Jag tar de få stegen till dörren, trycker ner handtaget och går ut. Rummet ser närmast ut som en vänthall, här sitter flera män i min egen ålder och väntar på att det skall bli deras tur. Jag stegar fram till kvinnan bakom disken, hon ser upp på mig.
”Vet fröken Lundwall möjligtvis vad jag kan göra av den här.”
Jag pekar med min fria hand på trasan. Hon ler snett mot mig och säger:
”Jaså, han har fått dig att tappa hakan. Det är bra, det är bara bra, han tycker inte om de som klarar av att sätta sig upp mot honom, eller vara behärskade.”
Jag står alldeles stel och förvånad.
”Jamen, se så, ge mig trasan, jag tar hand om den. Visste du”, säger hon plötsligt med lägre röst, hon vinkar till mig att komma närmare så att de andra i rummet inte skall höra, ”visste du att direktörn brukade vara skådespelare en gång i tiden?” Hon nickar till mig och ler på ett lite klurigt sätt till mig. ”Jo ser du, det är sant, men skynda dig in nu så att direktörn inte blir upprörd.”
När jag kommer in står han vänd mot fönstret och tittar ut ner mot gatan. Han vänder sig inte om när jag stänger dörren utan säger bara ut i luften: – ”Säg, är inte människans liv endast ett stort skådespel?” Först med frågan ställd vrider han sig mot mig.
”Jo”, säger jag lite trevande, ”Hugo säger ju just att den moderna tid vi lever i är dramats epok.”
”Aha, ni känner till Hugo, det var en stor man. Säg, hur kommer det sig att han är bekant för er?”
”Det är ju han som möjliggjorde Shakespeares återkomst, och”
”Ah, Shakespeare, ja Shakespeare, Shakespeare.”
Han tar över luften med sitt melodramatiska utspel och viftar bort det jag hade tänkt att säga med en handrörelse.
”När jag var ung spelade jag mängder med teater.”
”Jaså, direktörn har spelat teater?”
”Om, om”. Han ser nästan lite drömsk ut. ”Jag har varit både knekt och vakt och självaste Hamlets fars vålnad. Ja, vid ett tillfälle, då alla våra kvinnliga skådespelerskor låg i feber, spelade jag till och med Lady Macbeth.”
”Så direktörn har spelat kvinna?”
Han rycker plötsligt till, tittar för ovanlighetens skull rakt på mig. Det skjuter ut blixtar ur ögonen. Men den vassa blicken försvinner strax och övergår i en hård hagelskur, som även den varar en kort stund. Istället återträder en mer överlägsen blick. För att överskyla sin ilska ytterligare, men för att ta mer terräng, säger han barskt:
”Och skulle det vara något fel på det?”
”Å nej, inte det. För all del, så har ju teater spelats i de flesta tider.”
Men detta går inte lugnande in i honom, istället växer hans misstro. Hans ögon smalnar och han säger:
”Hånar applikanten mig?”
”Visst inte, jag försökte bara”
”Vad försökte du va? Han tror att han kan få en anställning på mitt kontor och bete sig på det här sättet?”
”Men direktörn, allt jag försökte säga var”
”Var, var. Det skall vara Herr Direktör, inte direktörn, hör du det?”
”Javisst herr direktör, men”
”Men, men”. Plötsligt sjunker hans uppblåsta kropp ihop och han brister ut i ett vansinnigt
skratt. Han klappar sig på knäna och skrattar. ”Å herrejösses, ni skulle se er själv, `allt jag försökte sägaŽ, och trasan!, vad ni gnuggade fastän det inte var något, ni är förbaskat roligt vet ni om det?” Han höjer kroppen, torkar de rinnande glädjetårarna med den ena handen och sträcker ut den andra. ”Ja, jag säger då det. Så här roligt har jag inte haft sedan jag spelade ett vindpinat träd i Shakespeares `StormenŽ. Här ta handen, jobbet är ert. Vad tyckte ni om mitt skådespeleri? Det höll gamla takter va?” Han tar ett steg fram och omfamnar mig. Klappar mig på ryggen och säger: ”Gosse, ni skall veta, ni har talang. Ja, det kan jag säga som erfaren skådespelare”. Han tar mig med båda händerna på axlarna och skakar om mig. ”Men se inte så skärrad ut människa, slappna av, jobbet är ju ert.” Han knuffar till mig på skoj, men jag är så oberedd att jag faller baklänges. ”Nämen snälla nån”. Han sträcker ut handen för att dra upp mig, jag greppar tag och blir uppdragen. ”Fröken Lundwall, fröken Lundwall” Hans skära röst skär igenom mig. Fröken Lundwalls ansikte sticker in huvudet innanför dörren.
”Ja, Herr Direktör”
”Jag har bestämt, det är han här vi skall ha.”
”Nämen va roligt, jag tyckte allt att han minsann hade glimten i ögat. Va, nu är ni allt bra glad va?” Hon tittar på mig och jag nickar fram ett blekt ”ja”.
”Han är fortfarande lite skärrad. Så blir det när man ser ett skådespeleri utan dess like, visst fröken Lundwall?”
”O ja, Herr Direktör”
”Och så ser ni till att köra bort de andra applikanterna, fös ut de bara, här har vi ju funnit ett riktigt praktexemplar”