Kanske är det vid ett fönster, vid ett bord mellan två bokhyllor på biblioteket som nästa stora geni sitter. Han som sitter och bläddrar slött i en bok om Polens ekonomi under 80-talet, som om den boken skulle vara viktig för honom: nej tror inte det va, men han måste ändå läsa för att någon bestämt hävdat att det är såna kunskaper som avgör vilka vi är, vad vi kan. Han tror inte det. Men vilken betydelse har det, egentligen, för han måste ändå lämna in en skriftlig rapport om Polen på fredag. Och om han sitter här och bläddrar, känner han ändå att det inte vore helt att ljuga när han sedan påstår att han visst läst men det fanns ingenting av värde och det är väl inte hans jävla fel att det skrivs så dåliga böcker. Han, som ställer tillbaka boken, hade gärna haft tid och energi och möjligheterna till att läsa klart. Men han släpper boken och går sin väg, för går han inte nu så kommer han inte kunna motstå frestelsen att kasta boken genom fönsterrutan och bara skrika Fuck Polen och Fuck You Hela Jävla Världen och springa så långt att ingen någonsin skulle ta fast honom.

Men nu lever han faktiskt i verkligenheten och så hemskt är det faktiskt inte, tänk på barnen i Afrika och tänk på att det faktiskt hade kunnat vara krig nu. Dessutom skulle det hela bara lett till ytterligare samtal mellan skolgula väggar, han hatar den färgen mest av alla färger för den är så ful och han måste se den varje dag för någon kom på att den färgen har en lugnande effekt på barn som honom, fast egentligen driver den honom bara närmare vansinnet. Han ska fan inte bli som dom, som ägnar hela sina liv åt att analysera andra länders ekonomi eller forska kring färger, forska om barn som kommer att hamna i fängelse när de blir stora för att föräldrarna valde att måla pojkrummets väggar röda och blå. Då sitter han hellre inspärrad i ett rum med beiga madrasser, madrasser är mjuka och pappor är hårda så han väljer hellre en smutsfärgad vardag än att faktiskt vara smutsen.

I busskön dyker känslan av att tillhöra Utanförskapet upp igen som så många gånger förut och den dyker djupt ner i honom. Alla känslor vill samlas i skorna som en klump som hindrar honom från att ta sig någonstans och egentligen står han nog alltid stilla men vill inbilla sig att han inte gör det. Han åker ju buss och han går ju hela vägen till skolan med tyngden i skorna, visst rör han sig, bara inte framåt. Varför vill förresten alla förändra allt, vi har det ju bra som det är vi har ju varandra eller åtminstone oss själva, och tak över huvudet. När man har tak och mat och familj ska man inte klaga över att man saknar väggar att gömma sig bakom, lite frost mellan lakanen är bara bra det danar karaktär och gör dig vuxen. Käfta inte emot, pojkjävel, lite styrk ska man tåla och lite märken har ingen dött av fast han vill väldigt gärna skrika att det kan man visst göra och det har han redan gjort, det var bara det att ingen märkte det. Man lägger inte märke till en sån som han fast det är väl också en lögn egentligen, alla vet vem han är, men det är bara som de tror, tro inte att du vet något för du vet ingenting. Skolorna är överfulla med barn som tror sig veta bäst men som inte fattat vad det handlar om och han ska inte bli som dom heller, han ska inte bli någon annan den här gången heller. Kanske blir han en av dem som håller sig osynlig, den som kör radiobilen som hämtar kulorna till kulstötarna eller kanske han som jobbar på ICA men som aldrig sitter i kassan. Kanske han som bor billigt på A-kassa och aldrig lämnar lägenheten då han inte måste, eller kanske är det han som ska trösta Knyttet. Eller kanske var det nästa store geni som satt där vid fönster för bara tjugotvå minuter sedan, men nu är han för långt borta för att någon ska hinna fatta det och stoppa honom och säga att Polens ekonomi spelar ingen roll, men snälla du läs den här boken istället och rädda världen för i helvete.

Fast utanför portuppgången är han ingen alls, ingenting, en nolla och en satans ungjävel som ska hålla käft och hålla sig på mattan. Och på mattan brukar han ligga, han brukar ligga under bordet och titta upp på ingenting och undra varför allt är som det är. Där är känslan av att vara otillräcklig och fel så mycket större än någon annanstans och om han kunde gå till någon annanstans skulle han göra det men nu lever han faktiskt i verkligheten och bordet är hans hus utan väggar. När alla andra barn drömmer om att bli fotbollsspelare och rockstjärna och allt annat som barn drömmer om men aldrig blir, ville han bara ta sig långt bort från alla andra. När han sov och när han inte gjorde det drömde han bara om en riktig verklighet, en sån som man inte läser om och som man inte ser på TV och blir rädd för, den verklighet som alla andra levde i men inte han. Och i skolan skrattade man bara åt honom och hans berättelser och hans osynliga vänner och fröken trodde att han kommer minsann inte komma någonstans för han har inte lärt sig klockan än. Och han skulle visa dem, att det finns så många barn som inte kan stava till duschdraperi, det finns så många barn fast de bor bara inte här och de går bara inte i hans klass men vem lyssnar på sånt? Han låste in sig på toaletten och väntade tills alla gått tillbaka till klassrummet och lämnat honom kvar, ingen som sparkade på dörren eller rev i hans kläder eller rev i hans hud. Han skrev ner alla historier och drömmen om ett verkligt liv och en riktig vän på toalettpapper och spolade ner i toaletten och gick sin väg.

Utanför portuppgången är pojkjäveln ingen, han är mindre än ingen och fan inte vatten värd. Sa dom, skrek dom, skrev dom och präntade dom fast i all evighet, amen. Han skulle kunna stå kvar där och fan bara vänta och se, kanske skulle han frysa fast eller så kanske någon kom och hämtade honom och tog honom till den beiga världen av madrasser. Eller så gör han inte det. Han gör kanske inte det, fatta förstå, han kanske går bort från porten och huset och vägen och vidare, lämnar det här och aldrig tänker han komma tillbaka, han kan klippa repet och gå nu. Han skulle kunna flyga högt över allt och alla, bort från världen med barnprogram som förstörde allas barndom liksom de ska förstöra sina barns, bort. Slå dövörat till och vägra lyssna, han kan springa dit benen tar honom och bara vara fri och äntligen få bli den han skulle bli, ta alla jävla bilder och stoppa i en ICA-kasse och bränna den över sin eld, sin värme. Men pojkjäveln förstår, han förstår att han lever faktiskt i verkligheten och han har verken vingar eller vilja, han saknar väggar men han har ett bord. Nästa stora geni har redan dött och han återuppstår inte, det är för sent nu, tänk efter före nästa gång och låt pojkar flyga om de vill det, tänker han. Och han ska ligga där under sitt bord och frosten ska bilda år av rädsla på hans panna och han ska stanna där för han har ju åtminstone tak, om inte väggar så har han sitt tak och sparkarna når honom inte lika bra där, ingen kan nå honom längre, där han låser fast sig i sig själv. Som den osynliga, ihjälsparkade pojken förstår han, att han alltid varit en del av verkligheten.