Min blick flyger över orden som sitter utspridda som konfetti över kylskåpsdörren, men just det ord jag söker vägrar materialisera sig. Jag skulle verkligen behöva ”inälvor”.
Jag nöjer mig med ”blod” och kombinerar det med ”bakelse”.

Av alla tänkbara idiotiska öppningsrepliker så klämmer hon ur sig ’Så det är till att vara poet?’. Jag hummar lite frånvarande till svar och låtsas leta efter fler ord. Jag hittar ”silver” och funderar på hur jag ska få in det i meningen. Hon böjer sig fram, läser vad jag pusslat ihop, rynkar pannan, svävar med fingret över de andra orden och väljer ut ”maräng” som hon sätter in mitt i min strof. Jag stoppar en impuls att kasta vinet i ansiktet på henne. Det finns gränser.

Suddiga bitar av information inom mig säger mig att hon kan heta Louise. Det duger för mig för tillfället. Mörkt, lockigt hår, en något bred näsa, men stora leende ögon, och hon skrattar ofta. Det finns inget så attraktivt som skratt. Om det är äkta.

Vi står kvar vid kylskåpet, men jag kan inte fortsätta med magnetorden. Hon förstörde det lilla nöjet. Hon pratar och jag låtsas lyssna. I ögonvrån har jag sett henne vara på väg hela kvällen, och det finns ingenstans jag kan gå. Ibland får man bara finna sig.

Hon håller precis på att säga något om att Orlando Bloom är den nya Johnny Depp när Junior och någon kille med rakat huvud och en svart Pet Skeleton tröja skrattande knuffar undan oss och sliter upp kylskåpsdörren. Det tar dem bara några sekunder att fylla händerna med Sprättägg och inlagda gurkor för att sen rusa iväg igen. Vi står förvånade kvar i en sekund, sen tar nyfikenheten överhanden och jag följer efter dem ut på balkongen.

Junior och Pet Skeleton killen står och hivar iväg ägg och gurkor ut i natten med riktiga baseballkast och en samling människor hejar skrattande på. Jag tänker på hur högt upp vi är och att ett fallande ägg från den här höjden förmodligen skulle skada någon.
Hon som jag tror heter Louise lutar sig över räcker för att se bättre och jag tar chansen och backar ut.

Jag drar mig undan nedför en av hallkorridorerna. Jag känner på handtaget till badrummet, men det är låst. Jag prövar med nästa handtag, och dörren öppnar sig.
Det är ett litet rum. Bara en säng, ett skrivbord och en hylla. Ett Chad Michael Ward collage hänger ovanför sängen, men i övrigt är rummet sparsmakat. Jag tittar igenom böckerna hyllan – Henry Rollins, Chuck Palahniuk, Marilyn Mansons självbiografi, Poppy Z Brite, Neil Gaiman. I ett tomt utrymme på andra raden står en halvtom flaska Xanté som jag korkar upp, men luktar på innan jag dricker ur den.
På den nedersta hyllan står ett tomt akvarium med lite grus och stenar i. På akvariet står en liten skylt, ”Josef”. Jag tittar på stenarna länge innan jag ser spindeln där längst in. Den ser inte så stor ut där den trycker, men jag gissar att den är lika stor som min hand när den väl rör på sig. Men den håller sig helt still trots att jag knackar på glaset.

Terrarium. Det heter Terrarium när det inte är vatten i.
Bakom lampan på ovansidan hittar jag en nyckel som visar sig passa till låskolven som håller ihop glasdörrarna. Jag låser upp dem och drar den ena åt sidan, men Josef ligger stilla kvar bakom stenen.

Jag letar vidare i hyllan och hittar ett fotoalbum. På skrivbordet står ett ljus format som Jungfru Maria med huvudet på sned och händerna över skötet. Jag öppnar dörren till den enda garderoben i rummet. Den är förvånansvärt tom, och jag behöver bara slänga ut några skor och en jacka för att få plats. Jag tänder Jungfru Maria-ljuset, tar med mig fotoalbumet och Xantéflaskan och stänger dörren om mig.
Evanescense söker sig svagt in från festen, men det stör mig inte. Jag blundar och känner hur den heta päronsmaken rinner ut ur flaskan, in i min mun och ner genom mig. Ljuset lyser starkt i den lilla garderoben och jag har inga problem att se bilderna i albumet. Samma leende, unga, smala människor på varje bild. Samlade runt ett litet bistrobord någonstans i Europa. I Triple X solglasögon, Speedos och självsäkra leenden på en strand. I solstolar blundande eller läsande Marian Keyes. Med vita hudkrämsstreck och Dieselluvor i skidbacken. Inte bilder från ett liv, utan från en livsstil.

Dörren till rummet öppnas och jag blåser ut ljuset och lyssnar. Det låter som två personer, men ingen av dem säger något. De går över golvet och åtminstone en av dem sätter eller lägger sig på sängen för jag hör madrassen sjunka ned. Sen hör jag ljudet av uppknäppta bälten och blixtlås, men ingen av dem säger fortfarande något. Det enda som hörs är hur andningen får en annan rytm på den ena av dem, men inte mer än så. Den blir bara djupare och mer rytmisk, inte snabbare. Jag får för mig att båda är av samma kön. Vid det här laget skulle en tjej ha hörts. Så stannar den rytmiska andningen upp i flera sekunder, och släpps sen sakta ut. Det är fortfarande helt tyst i rummet. I bakgrunden har Evanescense bytts ut mot Dalbello. Så hörs ljudet av blixtlås och bälten igen, och några snabba steg senare är jag ensam.

Jag går besviket ut ur garderoben. Magin är borta. När jag ser bort mot terrariet så märker jag att så är även Josef. Jag ångrar att jag låste upp. Det måste vara över 30 grader där inne bland stenarna. Tänk om han blir förkyld. Jag behåller Xantéflaskan och går ut ur rummet.

Killen i Pet Skeleton tröjan kommer bärandes med någon blond wanna-bee i famnen. Hon skrattar och skriker om vartannat och har bara på sig sin push-up på överkroppen. Junior stormar efter dem och håller något i handen som droppar mellan fingrarna på honom. Vad det än är trycker han ner det i hennes push-up och alla tre skriker. Hon försöker få ut isbitarna medan hon skrattande hotar Junior med hämnd. Junior fångar hennes hotelser med sin T610 och skrattar hånande tillbaks. Sen rusar de iväg igen och lämnar mig som om jag aldrig funnits.

Till min förvåning är badrummet ledigt så jag låser dörren bakom mig så fort jag bara kan och lutar mig blundande mot väggen. När jag öppnar ögonen igen så tittar jag igenom badrumsskåpet. Inget mer upphetsande än nagelsaxar, ögonbrynsfärg, tops och Nivea Visage Q10 night cream. Jag som inbillade mig att det här skulle vara ett kul ställe.
Jag luktar på innehållet i Niveaburken, blandar ut det med en whiteningtandkräm som står på handfatet och några droppar nagellacksborttagare ur en liten flaska och skruvar sen på locket på burken igen.

Till min glädje hittar jag en flaska med badskum med patchouli stående på badkarskanten och jag kan inte motstå. Jag tappar upp vatten och klär av mig. Någon rycker i dörren, men jag struntar i det och snart slutar det och jag lägger mig lugnt ned i det varma vattnet och låter det omsluta mig som en stor, varm, våt mun.
Jag ligger där och stänger av allt så gott jag kan. Tiden stannar och ingenting betyder något.

Då låses dörren upp innan jag hinner reagera och någon kommer in och låser bakom sig. Jag vrider lite på huvudet och ser att det är hon som jag tror heter Louise. ’Skönt?’ frågar hon mig. Jag nickar stilla. Hon klär av sig innan jag hinner säga något. Hon har inte ett enda synligt hårstrå på hela kroppen, men det sitter en smal silverring i naveln och i ljumsken skymtar jag en liten biohazard tatuering.
Hon kryper ned och sätter sig mitt emot mig. Under vattenytan kan våra kroppar inte annat göra än att röra vid varann och hennes stora leende ögon fångar mig som ett rådjur i en bilstrålkastare.
Ibland får man bara finna sig…