Hjärtat borrar hålet i halsgropen
större & större, & jag håller för med servett när blodet
pumpar rejvparty,

vart tog leendet vägen,

Jag rycker till varje gång som du rör mig, ser att något
är fel &
följer blicken, som jag undviker
att låtsas om att jag vet att jag har.

Att släppa på spärrarna sätter styrkan på prov
tills min hud badar i frätande mjölksyra.
Du skrattar åt mitt prat som i feberyra
när jag ställer
ögonsvärtan mot väggen.
Jag kan vrida ur mig om den gången som utlöste allting
glåporden som inte betydde någonting som jag skrek
hesa manifest mot & använde mig själv som
mänsklig sköld,
äntligen fick jag märkas, stärkas,
av att ha något att skylla på
när kriget rasade inuti,
Ett yttre liv att klä mina
fläckade skjortor i.

Nedför vattenfall, stup & branta backar
ramlar jag i drömmar utan botten, bilderna
anar inga gränser, & jag tänker att dessa är mina vertyg
som jag sätter dit i dina händer när du dansar ur dig
klämkäcka repliker som om det vore ditt enda element.

Jag längtar till min inre värld när käkarna
inte skulle gå att öppna med lyftkran
eller ens med kärleksindränkta ömhetsfingrar,
när hela kroppen
känns indränkt i cement.

& ibland mitt i folkmassan när jag ligger psykiskt naken
på någon sunkig soffa när jag stänger av alla liv & jag
blundar
som om ögonen skulle riskera att ramla ur,
med kudden långt in över huvudet som andas tröstvärme,
så känner jag närvaro så stark
att jag tror att jag inte ens skulle kunna röra på benet
en milimeter
utan att bli kastad spyor & ruttna bananer på,
& de spelar teater på andra sidan väggen

N-E-J, scenlivet är ingenting för mig,
inte verkligheten heller,
& ändå det enda alternativet,
kärt folk, finsmakare utav pest & kolera,
jag har er åtminstone
på publikavstånd,
tänker inte
mista mitt förstånd,

innan jag hunnit visa er det.

Så jag möblerar om bland mina extremer, & när jag vågat
sätta verktygen i händerna på mig själv utan att
fly från krigsskådeplatsen,

då jävlar.