Och där går han. Baby sätter sig på planet destinerat hundratals mil ifrån en stor ekande terminal, i ett Stockholm som inte hunnit slå över till höst. Höst i mitt bröst och Baby kanske vänder sig om, men vad vet jag, det regnar i norra delarna av Louiseland. Ett enormt lågtryck på min strupe och innan jag får vettet tillbaka, håller jag på att skrika efter honom. Han lämnar alltså mig kvar, och ta i akt de griller som eldats i huvudet under den tid då även passionen eldhärjat i bröstet, och Baby brukade ta mig på brösten och säga ”Ibland så vill jag bara bita dig”. Bita mig, det är precis vad Baby gjort. Bitit av navelsträngen och nu biter jag av nagelbanden i ren desperation för jag blev nervös när jag insåg att det hänger köttslamsor och dinglar ifrån mellanLouise. Där inträffar förgiftning och försurning och det bränner i magen för jag har garvsyra frätandes ända upp i halsen. Fortfarande yr snöflingor i huvudet. Det blev iskallt när Baby insåg att livet i landet var för litet, och full snöstorm blir det när Baby visar en biljett, som kommer få hans iskalla ögon att tina och sedan visa honom världen, som han redan sett på När & Fjärran.
Trots allt så har jag alltid varit en vettig människa, och även i full storm kommer jag ihåg att bussen tillbaka går om en kvart och det är väl bäst att jag drar åt helvete eftersom jag aldrig vågade be Baby att göra det. Som en inte längre främling för staden åker jag tillbaka och in till centralen. Jag nästan hatar att jag hittar runt när jag känner mig så vilsen själv. Överallt finns blå linjer och gröna röda linjer på min Babykarta, och överallt finns landmärken över areor vi erövrat. Vid hörnet av Sergels Torg finns ett gigantiskt knappnålshuvud i kartan och döljer bordet bakom fönstret där jag först lade märke till Babys vargtänder. Där jag för första gången fascinerades av hans oerhört mjölkvita mage. Och hur oerhört logiskt jag finner detta eftersom Baby dricker massor med mjölk (blandat med pulverkaffe som han skakar i en grön mugg och glupar i sig.) Jag känner tröst i det faktum att Baby inte får dricka ur sin gröna mugg på väldigt länge. För oj, vad väldigt länge Baby kommer vara borta. Iväg tills han hittar sig själv eller något annat underligt, och jag har aldrig förstått resonemanget, eftersom Baby är HÄR, inuti mig, virvlandes och flytandes sedan igår natt, tänker jag och skrattar oerhört nöjt.
Klockan nio och femtioåtta sitter Baby bredvid mig på en pendel, och jag pendlar mellan liv och död, nu låter det kanske som en överdrift men så oerhört intensivt hatar jag att Baby finns på varenda plansch och på vartenda pendeltåg. Klart som fan så sitter Baby även på tågbiljetten hem. Biljetten tar mig längst ner i Sverige vilket passar eftersom jag är så oerhört lägst, så klockan sex på morgonen äntrar jag en begynnande höst och en stressad man med kaffelatte i handen. Även om det inte är hans fel att det påminner mig om när jag hällde ut kaffelatte över dig, så måste jag hata honom lite. Den gången fick jag så dåligt samvete för att jag bara skrattade åt dig när du var ledsen och trött och blöt, men i efterhand så känns det rätt skönt att ha gjort så. Jag ler pyttelite åt en man som inte ens ser mig.
Det är såhär sagan tar slut.
När den för första gången var på riktigt, så var det inte sant så makalöst det var! Oändliga klichéer och jag svär, min Baby var den vackraste vi någonsin hade skådat. Helt plötsligt föll murar ner och tonårsburar, jag tror jag blev en smula vuxen…
För att verkligen älska någon är väl vuxet, och inte något som finns i verkligheten?
Jag brukade sitta hemma varje dag framför datorn och skriva fruktansvärt pretentiös poesi om ett svårt liv i lägstland, men så plötsligt så var han bara där. Då var han naturligtvis inte Baby, en varje dag, som en solnedgång, så var han där och sög in mig längre och längre i kodad matrix och kortkommandon. Massor av fågelvägar bort bodde han, men jag tog en långväg dit en gång. Jag blev så jävla förbannad på mig själv att jag hittat en sådan som man med tur hittar, men aldrig får. Och hem åkte jag med fåglarna i magen, grämde mig över min osmidighet och mitt totala sätt att inte lyckas vara något fynd överhuvudtaget.
Nu visade det sig som så att Baby, som annars är vegetarian, svalde en fågel, så där satt han och jag med fåglar.
När snön föll i pinsamma blöthögar förklädde jag en oerhörd vilja att åka miltals till den där blivande Babyn, men en idé om en medlurad kompis och en storkonsert. För om han skulle dit och jag + kompis skulle dit så blir den induktiva logiken att vi ska dit. Tillsammans? Jo men visst, om vi nu skulle dit båda, så var det ju trevligt att träffas igen.
Det är för filmiskt hur jag fick smaka Babys läppar en första gång under en pinsamt lämplig låt i konsertmörkret, så jag kommer till kontentan att Baby och jag låg på hotellrummet med en snarkande kompis, och pratade (och jag fick röra mjölkvit-magen!) tills jag var halvvägs inne i sömnen, för i drömmen var jag redan, och kunde inte prata sammanhängande längre.