Först var det svarta kinder & sömnlösa nätter. Kvävda skrik & hjärtesorg. Gråa dagar & vilsna tankar.
Ensamhet. Ljuva, bittra ensamhet.
Jag var ute efter någon. Något . En hand att hålla i, en doft att sakna. En bild i huvudet av ett vänligt ansikte med putmun & mörka ögon. Neddragna gardiner & glädjeskrik. Blå himmel & kvittrande fågelsång. Pirr i magen & närhet. Denna alltid lika efterlängtade närhet. Sällsynt, krävande & kvävande.
Men jag ville bli kvävd.
Ville bli åtrådd.

Sen blev det rödvin & korta kjolar. Fnitter & ögonkontakt. Blickar i månskenet.
Jag hade fått syn på HAN.
HAN var ansiktet i mitt förvirrade huvud. Ansiktet som spökade i mitt inre. Det som satte igång min puls & stoppade min andning. Solsken i min vardag & huvudperson i mina våta drömmar. HAN var nummer ett – alla kategorier. Skrattgropar & jeans. Hes röst & varma händer. Tolvhundra flickor i kö. Ta en kölapp!

Jag blev galen.
Stod inte ut men stod ute i regnet när jag visste att HAN kanske skulle komma förbi.
Ibland såg HAN mej. Genomborrade mej med sin blick som en harpun i en spetsad blåval. Ett leende ibland. Detta leende… Det jag kände går inte att beskriva. Som närmast kan man säga att jag var kär, besatt, blind, nervös, gråtfärdig, varm, frustrerad, förälskad & ivrig.
HAN var en gåta som jag bestämt mej för att lösa. En bok för mej att läsa. En sårskorpa jag bara var tvungen att klösa.

Jag började samla på ord. Ord att ge till HAN. Ord. Imponerande, säkra & bra ord. Jag samlade & samlade.
Då jag till slut gav HAN orden förvandlades de till trasiga, klumpiga & skrattretande. HAN skrattade åt mej. Ett vänligt & behagligt skratt. Ett skratt som bara såna som HAN kan åstadkomma.
Jag blev yr. Röda kinder & ord som tappades bort redan innan de hunnit bli använda av ett rostigt stämband. HAN såg på mej. Penna & papper. En sifferkod på en papperslapp som HAN gav mej som med tiden hunnit bli skrynklig av handsvett.

Timmar med en telefon i handen. Dessa ändlösa timmar. Natt & dag. Minut efter minut. Att ständigt ha en potatis i halsen & darriga händer. Sittsår från en blå fåtölj. Hjärntumult. Tankekaos. Jakten efter mod som alltid slutade i salta tårar. Huvudvärk & oro. Kramp i fingrarna efter veckors kramande av telefonen. Doften av feghet & ett sug efter lycka. Längtan skapar mod, sägs det. Kanske var det därför jag till slut inte orkade vänta på ett mirakel. Kanske var det därför jag till slut lyfte & tryckte.
Signaler. Det tog flera år innan signalerna utbyttes mot den underbara, vackra & efterlängtade röst som ägdes av HAN.
PANIK. Tomt huvud, tomma ord. Återigen detta roade men vänliga skratt. Skam & sänkt självförtroende. Tio sekunders oändlig tystnad.
Så, plötsligt, tog HAN över samtalet. Frågor, komplimanger, skratt & självsäkra ord. 1 – 0. Jag var en nolla som HAN fick att må bra. En pingisboll i rymden jämfört med denna Jupiter. Jag var spindelväv & HAN var sidentyg. En grå liten mus i skuggan av en stolt hingst.
Klockan fem, bestämde HAN. Klockan fem en söndag.

En söndag klockan fyra var full av komplex.
Läppar i samma kulör som jordgubbar & en klänning i storlek minimal. En säng fylld av ratade kläder & en ful flicka i spegeln. Jag skalade en banan & tänkte på sex. Man kunde ju alltid hoppas. Jag var en tönt, en mes & en obetydlig looser. Men HAN skulle träffa mej. HAN skulle komma.
Tandborstning tills tandköttet var blodigt & sliskig parfym på min kallsvettiga kropp. Tjugotvå provade frisyrer utan värdig vinnare. Frestelsen av att gömma mej i närmaste UFF-container & drömmen om att allting skulle ordna sig.

En söndag klockan tio över fem & dörrklockan ringde. Andnöd & åtta överaktiva fjärilar i magen. Tunga steg mot dörren. Ett vagt illamående & en ostabil kropp. En svettdrypande hand runt om ett iskallt dörrhandtag. Ett patetiskt HEJ möttes av ett gudomligt TJA. Skor av storlek fyrtiotvå i min hall bredvid gröna gummistövlar som jag av misstag hade glömt att gömma.
HAN var i min skinnsoffa. HAN bredvid mej.
Tid & rum försvann & likaså nervositeten. Äntligen mitt eget skratt & mina egna ord. En blick ägd av HAN på min TV & min suktande blick på HAN.
Nyheter. Krig & elände. Men vad gjorde det när det vackraste av allt satt i min soffa & pratade med mej?
Soffan blev mindre & mindre & plötsligt satt jag på HAN. Det var trolleri & verklighet på samma gång. Lekande fingertoppar & blodigt allvar. En hand på fjärrkontrollen & allt blev tyst.

HAN & jag i min soffa. Jag kände mej lätt som ett grässtrå i famnen HAN ägde. HAN luktade förälskelse. Rakvatten & renlighet. Skäggstubb mot mitt smink.
En KYSS. Min första. Det var långt ifrån första gången jag blivit kysst men det var definitivt första gången jag kysste någon. Rosa bubblor i min törstiga kropp. Buskigt mot välplockat ögonbryn. Näsa mot näsa & bröst mot bröst. Hand mot lår & kyss mot hals.
Hade jag varit en rymdraket hade jag varit på Mars vid det där laget. Tunga mot tunga. Muskler över kär flicka. Särade ben & hand under klänning. Road blick mötte nervös blick.

Kläderna bekantade sig med dammråttorna på golvet & två kroppar kom så nära varandra som man bara kan komma. HAN i mej & rytmiska rörelser. Jag vet inte om jag tänkte något eller om jag bara upplevde.
Snabbare tempo & ivrigare tungor. FINAL… SCORE… Och DÄR gick HAN över mållinjen. Congratulations!
Utmattade kroppar omslingrade som ålar. Puss & kram. Ögon som betraktade ögon.
Kväll, natt, godnatt.

Morgonsol i ansiktet på trött flicka. Jag smackade med munnen & vände mej om. Ont i ryggen efter ett uppvaknande på golvet. Frös & gäspade.
CHOCK. Vad gjorde HAN där? Minnen från gårdagen & ett ansikte sprack upp i ett leende.
HAN – sovandes i min soffa. Som en gnistrande diamantring på en gammal skrynklig hand. Som en regnbåge en kall & regnig dag.
Jag, sittandes som ett ynkligt men lyckligt fån där på golvet. Stirrandes på HAN med stora ögon. Så vacker. Det var i den stunden som jag uppfann ordet morgonvacker.

Uppvaknande & puss. Kläder på & steg i mitt trapphus som bara blev svagare & svagare. Ensamhetens dystra melodi. Jag & min soffa, återigen vardag & grå timmar. TV. Inte samma sak utan HAN. En labyrintliknande längtan, utan början & utan slut. En pusselbit som saknades. Tristess. Denna kliande tristess. En grop i soffan där HAN sovit, en illmarig påminnelse om det som varit. Gråt & förtvivlan. Kaffe som sakta kallnade & en cigarett som snabbt brann upp medan jag vände & vred på mina minst sagt förvirrade tankar. Ett nypmärke på armen, en försäkring om verkligheten. Brännande kärlek & svidande åtrå. Ett begär jag aldrig förut haft. En sprickfärdig ballong & ett plockfärdigt smultron. En vattenkran som förut varit tyst men som nu droppade dag ut & dag in, bara för att göra mej vansinnig.

Återigen en telefon i min simbassäng till hand. Varför skulle jag ringa? Varför skulle jag inte ringa? Men varför skulle JAG ringa?
Trots min ivrighet ett fast beslut att vänta. Känna in. Känna efter. Som en väntan på svala vindar en kvav sommareftermiddag. En julaftonsmorgon med lockande julklappar. En väntan värre än det värsta.
En väntan svårare än allt det svåraste.

& jag väntade. Moln byttes mot sol, byttes mot löv, byttes mot regn. Tre kilo upp enligt en våg som alltid brukade smickra mej & en kudde som knappt han torka innan det blev våt igen. Patiens & TV & veckorna gick. Höll mej inne utan rödvin & månsken. Inväntade den rätta impulsen.

En lördagsnatt i köket. Micropizza & ljummen cider. Stearinljus & fläktbrus. Osminkad & halvnaken. Olycklig & miserabel. Min längtan hade gått över till tjutande frustration. Hoppet hade sjunkit till botten som ett tungt ankare utan rep.
Det var då, precis då, som min dörrklocka ringde.
Jag tvekade. Vem ville vara min gäst vid denna tid på dygnet? En berusad väninna med vägar förbi eller en vapenutrustad psykopat?
Tunga steg mot min dörr av trä. Ett hopp om att kanske, kanske.
En dörr öppnades långsamt & ögon mötte ögon. Universum snurrade flera varv & stod helt stilla på samma gång. Två fjärilar i magen parade sig & plötsligt var de flera tusen. Ankaret förvandlades till en träkloss & flöt upp till ytan.
Där stod HAN. Efterlängtad & livs levande. Inga ord behövdes. Omfamning & kyss. Lukten av sprit & smaken av tobak. Glansiga men ändå vakna ögon.
Grå & osminkad stod jag i vackrast armar. Återigen tändes den glöd som i månader varit släckt.
Soffan stod denna gång bortglömd i ett hörn, utklassad av sin rival sängen.
Ett stycke kåt man & ett stycke kär flicka lekte utan ord bland gröna bomullslakan. Nakna kroppar & ett bultande hjärta. Ömhet & hårdhet & något som inte gick att beskriva. Tyst musik & vacker poesi. HAN var lycka personifierad. En påminnelse om allt som var bra. Jag & mina röda känslor älskade med HAN & HAN blundande & koncentrerade sig. Svett & kyssar & varma händer. Jag var ett gammalt piano som länge stått ensam & HAN var musikern som äntligen hittat mej.

HAN landade till slut på månen & föll ner i mina armar. Vi låg där ett tag & jag memorerade varje ögonblick, som en polaroid. HAN somnade som ett barn mot min axel & jag betraktade det underbara. Avslappnade muskler & rufsigt hår. Snarkningar & mummel. Mina händer ville ha mer men min kropp ville sova. Jag somnade rödrosig & nöjd med armarna runt den midja som tillhörde HAN.

Vaknade med armarna runt en kudde. Förvirrad & trött.
Ensam igen.
Luddiga tofflor & morgonrock. En lapp på köksbordet bredvid ett urdrucket mjölkpaket. Ord till mej i bläck. Korta, tomma ord. Ord om någonting som var tvunget att göras & om en trevlig gårdag. Ordet kram, ensamt på nedersta raden.
Iskall & kokhet av ilska. Varför? Varför leka tafatt när man redan vet att en är snabbare än den andra?
Hjälplöshet & illamående. Lurad & bedragen. Återigen lämnad ensam av det bästa man kan hitta. Perfekt lämnade patetisk, precis som det borde vara. Precis som det INTE får vara.
Salpetersyra i hjärtat & bombhot i själen. En kaktus placerad mitt i självförtroendet.
Ensam igen.

Denna gång var ensamheten värre. Som bitande kyla & illaluktande bajs. Two in one. Ångest & saknad i samma kropp. Ett löfte till mej själv om att aldrig mer låta mej luras. Aldrig mer göra samma misstag…
Tyvärr upprepades misstaget om och om igen med ojämna mellanrum. Varje gång HAN kom var jag lika lättlurad & för varje gång HAN lämnade mej så sålde jag min själ till ångestattackernas & depressionernas företag, bit för bit. Kom & köp mina känslor – det är rea.

Nyår. Raketer & ögonskugga. Alkohol & glada ansikten. Folk & sång & musik & jag. Jag i grå klänning & med hår bearbetat av locktång. Strumpbyxor & högklackat. Pratandes & skrattandes i den frusna vinternatten. HAN var inte där till en början men när HAN kom så sveptes min billiga champagne direkt. Vinglande steg mot denne finklädde man som jag flera gånger sett naken. Jag hade inte hunnit samla några ord & det märktes. Sludder & kortslutning i hjärnan. Det roade skrattet var nu nästan elakt. En överlägsen blick som granskade mej i några sekunder & sedan gav sig ut på jakt. Jag blev osynlig & lämnad. Denna gång utan att ens få en milliliter närhet.
Ögon fyllda av tårar & en toalett fylld av magsaft & kvällens middag. Snyftande & hulkande & ensammast i världen. Krossad som en kackerlacka under en tennissko. En spetälsk, en pestsmittad, en som ingen ville ta i. Onykter & miserabel.
Jag hade fått reda på det jag redan visste men inte ville veta. Det som jag så länge försökt dölja. Att jag inte ens var värd att prata med.

Ensam i en fåtölj med lyckliga människor omkring mej. Intorkade tårar på kinderna & skoskav på hälen. Utstött. Natten var ung men för mej hade den redan vissnat.
HAN hade hittat en ny lekkamrat. Söt & glad. Liten & nätt. Utan mascara på näsan & utan taggtråd runt hjärtat. Jag var bitter.
Hallen var tom & min jacka på golvet. Hicka & tillfällig närsynthet. Jag tänkte svarta tankar. Tänkte på bomber & kidnappning & hämnd. Plötsligt en hand på min rygg. Nya fjärilar kläcktes i mitt inre & jag snurrade runt.
Jag blev förvirrad. Ett stirrande frågetecken. Vem ägde dessa blå vänliga ögon?
Det var DU.

Du gav mej ord. Snälla ord. Ord du måste ha samlat på länge. Dina ögon bad om bekräftelse & ditt kroppsspråk bad om en kram. Vi kramades & jag grät. Jag gav dej ord. Förklarade mina tårar. Ett ord om HAN & du ryggade tillbaka. Jag drog dej närmare & drog dej hem till mej.

Hemma i soffan. Huvud mot axel. Torkade tårar. En vänlig människas armar runt min kropp. Jag gav dej ord & du lyssnade. Svarade. Tänkte.
Plötsligt ett infall. Blev pilsk & kärvänlig. Du följde mina rörelser & sa inte emot. Du var en båt på mina vågor. En myra som gick i spindelns fälla & en hjälplös räv med benet i saxen.
Jag förförde dej på soffan.
Du var inte alls som HAN. Du kunde inte ta i mej som HAN & du kunde inte ta mej som HAN. Du var helt enkelt inte HAN.
Men jag spelade teater & du log lyckligt.
Jag somnade med dina blå ögon riktade mot mej & när jag vaknade, nio timmar senare, låg du fortfarande & tittade på mej.
Suck & stön. Ånger & huvudvärk. Kaffe & TV. Ett hejdå & en ny lapp med en ny sifferkod.
En lapp i papperskorgen & ett sugmärke under scarfen.

Vinterpromenad & tankar på HAN.
I min värld för två fanns det helt enkelt inte plats för dej. Du hade ringt flera gånger. Signal efter signal utan att få höra min röst en enda gång. Du var på jakt efter en skatt du aldrig skulle hitta. Det hela hade varit en engångsförteelse, ett misstag & ett missriktat känslosvall.
Vinterpromenad & lila tumvantar.
Tankar på HAN.

Nyduschad på sängen. Sugen på något barnförbjudet. Jag förbannade mej själv för att jag slängt ditt nummer. Nu behövde jag verkligen någon. Helvete & skit.
Jakt efter telefonkatalogen. Jakt efter sifferkoden till dej.
Telefonen i min hand, denna gång helt utan nervositet. Siffra efter siffra, signal efter signal. Din vänliga röst, överraskad & överlycklig över att jag till slut ringt.
Ord om att du skulle komma hit, att du skulle skynda dej. Klick.

Orkade inte sminka mej, inte ta på mej kläder. Det fanns ingenting att dölja, ingenting jag skulle bry mej om du såg.
Du kom på fem röda. Finklädd & förväntansfull. Jag öppnade naken & du blev chockad. Dörren stängdes & jag lotsade dej till mitt sovrum.

Veckor kom & veckor gick. Det blev varmare ute. Du kom så ofta du kunde & jag suckade & särade. Saknade HAN. Tankar, drömmar & fantasier om HAN. HAN som förgyllde mitt liv några gånger. HAN som lämnat mej. HAN som lärt mej sakna.
Du såg att jag var ledsen & du gjorde så gott du kunde men du dög aldrig. Som en trofast hund som kommer gång efter gång & söker kärlek men bara blir bortsparkad. Du ville se mej glad & jag ville se HAN. Jag såg dej inte ofta i ögonen. Undvek & kringgick. Ville inte se din bedjande blick.
Du kunde bli så irriterande. Som tuggummi i håret & en fluga i prinsesstårtan.
Till slut fick jag nog.
Jag, med ryggen mot dej. Kyssar i nacken & armar runtom mej. Dina röda rosor i en vas på mitt bord & dina fingrar i mina underkläder. Suck & stön. Varför kunde du inte bara dra därifrån? Du var ett sår under nageln & en finne mitt på näsan. Du skulle aldrig kunna bli som HAN. Inte ens med en annan frisyr, ett svällande bankkonto eller en sexigare kropp. Aldrig.
Jag fick helt enkelt nog.
Skrik & svordomar. Elaka ord som bubblat i mej länge. En försäkran om att du var värdelös. Jag kastade verbal sand i dina ögon & du blinkade inte ens. Varför sa du ingenting?
Du bara teg & tog emot & gick därifrån då jag bad dej.
Patetisk skickade iväg ännu mer patetisk.

Veckor i tystnad. Tyst telefon & tyst dörrklocka. Du var envisare än vad jag hade trott. Varför gav du dej inte & kom & sa att du saknade mej?
Klockan tickade & jag var ensam. Ingen HAN & ingen du. Vart höll du hus? Du som avgudade mej, du som älskade mej. Min säng stod tom & likaså min soffa. Jag började känna en smula ånger för det jag sagt & gjort.

Telefon & svettig hand. Denna gång nervös för att ringa dej. Vad hade jag ställt till med? Ett slaget nummer & signaler i örat. Ingen du som svarade. Om & om igen. Säker på att du skulle ringa upp gick jag & lade mej.
Men natten var tyst & likaså telefonen.

Min ånger började övergå i panik. Jag var en idiot, en pissmyra, en ynkrygg, ett fiasko, ett monster & världens elakaste människa. Jag vaktade telefonen som den girige vaktar sitt guld & som en mamma vaktar sitt barn, men den ringde inte.
Så en dag slog det mej att du inte skulle höra av dej. Du hade fått nog. Spelreglerna var ändrade.
Patetisk hade blivit lämnad av ännu mer patetisk.

Jag såg HAN på stan igår förresten.
Ölmage & orakat ansikte. Bredvid sej en bulldogliknande kvinna.
HAN försökte ge mej ord men jag ignorerade HAN.
Patetisk såg numer perfekt som luft.