Jag hade ett skepp, så väldigt! Lustan var dess kvinnliga namn
Naken var dess fernissa, putsad dess vågade famn!
Jag styrde aldrig mitt skepp i hamn,
varvid det i det djupa blå sjönk, så hastigt! Vågorna hade sorg
Rykten for från hamn och fiskarkvart till stad och torg!
Som riddare i en stenig borg,
höll jag mitt roder fast, så bestämt! Jag yppade icke en rad
misstänksamma anleten och tjuvaintervjuer i min stad!
Jag tänkte på mitt dyra skepp,
och dess vackra figur, dess namn!
Mot nästa hamn!