”Nej!..” Smärta från dolkarna som sticker in i min kropp. Bladen skär in i mitt innersta. En tryckte du in i mitt bröst. En annan sprättade upp min sida… ja, stå bara där. Stå bara där du. Men jag ser medlidande och inte hat i dina ögon. Dina ögon. Dina ögon försvinner… Du försvinner… Du suddas ut… Du suddas också ut. Och du. Och du. Sakta låter ni alla er suddas ut. Eller är det jag? Är det mina ögon som. Blod. Rött. Allting är rött. Det väller. Ni har gjort hål i mig. Många, många hål. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju… hur många är ni egentligen som huggit i… mig? Nej! Nej, dra inte ut den. Snälla! Dra inte ut den. Nej! Nej, inte du heller. Jag klarar det inte. Rött, rött , allting är rött. Dra inte ut den… Dra inte ut den. Då slocknar jag. ”…Ahh… Urgh…” Ser ni inte min smärta. Ser ni inte hur jag lider. Ser ni inte. Jag känner inte mina ben. De finns fortfarande därnere. Jag ser dom ju. Ett. Två. Men de bär mig inte. Men jag får inte. Jag får inte falla… Nej, jag kan inte. Jag kan inte falla. Allt blod. Allt mitt blod som ni vägrar min kropp. Ni vägrar mig mitt blod. Mitt blod och mitt hjärta. Träffade någon mitt hjärta? ”…Åh…ah…Varför…?” Faller jag kommer dolkarna att… De sitter redan tillräckligt djupt. Ryggen, magen, sidan? Det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll. Jag orkar inte mer. Ni försvinner runt mig. Era ansikten. Era ansikten suddas ut. Ja, även ditt. Och ditt. Och ditt. Och ditt. Förrädare. Benen. Jag känner inte benen. De darrar. Nej. De skakar. Blod rinner ur min mun. Droppar från min haka. Droppar, rinner, skvittrar från mina hål. Rinner ner på knivskaftet som sticker fram ur mitt bröst. Nej inte det. Det andra. Det tredje. Det fjär… Hur många hål har ni gjort i mig egentligen? Hade det inte räckt med ett? Det smakar. Blodet smakar. Det är tjokt och smakar blod. Det smakar blod. ”…Blubb, blubb…” Dolken. Dolken i ryggen. Dolken i ryggen… ”…Ah…” …dras ut. Nu falle… Nu fall… Nu faller jag. Nu faller jag. Nu faller jag på min rygg. Fångar du mig? Eller du? Eller du? Eller du? Ni är alla skyldiga att fång…? Hur hamnade jag här? Ligger jag? Jag ligger. Jag känner ingenting. Inte längre. Ligger jag? Svävar jag? Drömmer jag? Era konturer. Vad var det som…? Om jag bara kunde sätta mig upp. Men. Mina armar. Jag känner inte mina armar. Jag kan inte stöjda mig. Vrida huvudet kan jag. Det flimmrar för ögonen. Allt flimmrar. Var har de där fläktviftarna tagit vägen. Någon borde fläkta på mig. Bryr de sig inte? Förstår de inte. Om jag vrider huvudet. Är det mitt blod som bildar pölen på golvet? Pölarna på golvet. Dimman lättar lite nu. Jag ser era konturer. Jag ser er nu banemän. ”…Ah… mördare…” Är det en dolk du håller i din hand? Är det mitt blod? Är det mitt blod på bladet? Men…? Var det du som stack mig i ryggen? De andra lämnade kvar sina dolkar, men inte du. Vem fångade mitt fall. Var det också du? Vem är du? Du är suddig. Suddig, suddig. Det klarnar nu. Du klarnar nu. Nej… inte du också… ”…också du, mitt barn.”