”Varför har du bandage på handen?” ”Jo du ser. För några veckor sedan skulle jag och min fru bjuda några bekanta på middag. Jag är kock till yrket och ställde mig för att laga maten.” Jag tar blicken från storbilds TV:n och ser intresserat på honom. Boxningsmatchen börjar inte än på ett tag. ”Våra gäster hade kommit och jag skulle skära köttet. Något som jag förövrigt gör dagligen och även denna gång gjorde jag det med min vanliga finess. Jag tog i köttbiten såhär.” Mannen håller ut den bandagerade vänsterhanden och visar hur han höll köttet. ”Och sedan började jag filea i tunna bitar.” Högerhanden hugger mot den osynliga köttbiten i handen. Jag ser köttbiten framför mig och i väldig hastighet skärs den i tunna, perfekta filéer. ”Eftersom jag gjort det tusentals gånger förut vet jag var jag ska sluta skära utan att riskera någon kroppsdel.” Mannen ler snett och jag nickar förstående. Människorna runt oss inne på krogen pratar om VM-matchen alla är där för att se och ett gäng skrattar när någon spiller öl på golvet i ett låtsas slagsmål. Under tiden närmar sig den osynliga kniven mannens vänsterhand. ”Men min filékniv är rakbladsvass. Den är vassare än så till och med och skär helt perfekta skivor i vad det än är man ska laga.” Kniven är nära den bandagerade handen. Otäkt nära. ”Jag var lite stressad och skyndade mig så gott jag kunde. Gästerna var ju redan där och jag hade klyft potatis fulla ugnen. Utan att jag märkte något skar jag ett djupt sår handen. Såhär.” Med kniven visar han hur det första snittet skär upp handen. En känsla av obehag rycker fram ur mitt undermedvetna. Ett ögonblick tittar vi båda på storbilds TV:n när jubel uppstår då en boxare i weltervikt just blivit påpälsad med en rakhöger och en vänsterkrok. ”Vilken smäll!”, utropar mannen upphetsat, vänder åter blicken mot mig och fortsätter sin berättelse. ”När man håller på i det här tempot hinner man skära ganska många gånger innan man märker att något hänt, så jag bara fortsatte filea.” Mannens oupphörliga fileande har nu börjat bearbeta hans hand. Den gnistrande kniven börjar lysa av blod. Hans blod. ”Jag kände ingenting till en början.” Jag känner kniven skära in i handflatan djupare och djupare och det mörka blodet tränger fram ur det uppfläkta såret medan fileandet fortsätter i rasande takt. ”Och varje snitt gick in precis på samma ställe som det första.” Jag tittar på min hand. En osynlig kniv snittar upp den och blodet rinner ner på mina byxor, på golvet och på mina skor. Mannen fortsätter bearbeta köttet. Hans eget kött. Jag börjar svettas längs ryggen. Kallsvettas. ”Köttet var snart fileat och jag såg efter någon sekund att det inte var köttsaft som droppade ner på den vita skärbrädan. Jag lade ner de sista köttslamsorna och tittade på min hand.” En ilning går igenom min kropp och jag sneglar på några skålande personer i baren, medan min hjärna fortsätter ta in mannens berättelse. ”Jag hade skurit ett djupt sår härifrån och hit.” Mannen pekar, jag tittar och blodet rinner, droppar och skvittrar. ”Min fru kommer in och ser blodet på skärbrädan. Herregud! utropar hon. Det är ingenting, tycker jag.” Jag känner en svettdroppe tränga fram ur pannan och torkar nonchalant bort den med handen – det är extremt varmt matchen närmar sig trångt som i en sardinburk – och tittar på mannen, han märkte inget. ”Jag försökte skölja bort blodet under kranen och tittade på såret. Vattnet blandades hela tiden med nytt blod. Jag ser mig om efter blodsspåren på golvet från andra sidan köket där jag skurit köttet. Man kunde tro att någon blivit mördad. Jag behöver bara lite bandage, sa jag. Nej, du måste till sjukhuset, tyckte min fru.” Jag ser mannen i köket och identifierar handen under kranen som min. Det börjar flimra för mina ögon. ”Dum som jag är vägrade jag åka till sjukhuset. Våra gäster kom in i köket och ville veta vad som stod på. Jösses! sa dom i kör och övertalade mig trots allt. Så var den kvällen förstörd.” Mannen ger mig ett snett leende, jag rynkar på pannan och pustar ut i tron att berättelsen är slut. Jag känner att tröjan är alldeles genomblöt på ryggen, torkar ånyo svetten från pannan och hoppas att matchen snart ska börja. Att tänka på någon annans smärta för omväxlings skull. ”När vi kom fram till sjukhuset var bandaget som min fru lindat handen med därhemma alldeles genomdränkt med blod.” Jag känner åter ett djupt skärsår i min hand och känslan av obehag är genast tillbaka. Jag nickar ointresserat i hopp om att han ska börja prata om något annat. ”Läkaren undersökte handen och sa att jag lyckats skära sönder några senor och att de skulle bli tvungna att operera.” Jag ser min sönderskurna hand igen och ur den uppfläkta handflatan strömmar det färska blodet. De avskurna senorna dras upp i underarmen och jag kan inte längre röra mina fingrar. Blodet försvinner ur min hjärna. ”Jag fick operera två gånger. Första gången drog de ut och sydde ihop senorna. Efter några dagar hade jag fortfarande inte någon känsel i fingrarna och…” Det svartnar för mina ögon. ”Okej!” säger jag. ”Det räcker nu.” Jag blundar och försöker tänka på något helt annat. Världen snurrar och jag greppar tag i barstolen med ena handen och det lilla bordet med den andra. ”Hur är det fatt?” frågar mannen förvånat och tar i min arm när han ser att jag håller på falla. När jag återfått hjärnan öppnar jag ögonen och där står han med skärrade ögon. De som står runt oss lystrade till mannens skakade ord och har vänt blickarna mot mig. Han går till baren och hämtar servetter och ett stort glas vatten. När han kommer tillbaka har jag andats ut en smula. Han ser på mig med skuldmedvetna ögon och börjar torka svetten från mina armar. Ingen i lokalen är längre intresserad av boxning. Tusen ögon riktas mot mig och jag sjunker genom golvet. Jag försöker koncentrera mig på storbilds TV:n: Vämjelsen vann på knock out i första ronden.