Ibland känns allting bara så djävla enkelt. Du slappnar av med blicken och 3D-bilden framträder och du fattar att det är en kanin eller en dinosaurie eller… ja. Som en hjärncancer som sätter sig på alla dåliga bitar av hjärnan, alla bitar som ändå bara är i vägen för de klara tankarna. Sån hjärncancer vill jag ha. Jag skulle kunna räkna ut saker med logik, smarta saker. Jag skulle kunna skriva saker utan att behöva sudda hela tiden, säga saker utan att ångra mig sen. Jag skulle bara ligga med tjejer som jag borde ligga med och aldrig förnedra mig själv.

Eller kanske är det så, att jag vill vara någon annans hjärncancer och välja ut alla smaskiga celler att ta över med mina svampiga svulster. Jag skulle bestämma från dag till dag vilken kroppsfunktion som skulle sättas ur spel, en efter en, tills bara de nödvändigaste finns kvar. Bland dem räknar jag naturligtvis förmågan att vara fullt medveten om att man har en sån som jag uppe i sitt huvud och att det är mitt fel att man mår så fruktansvärt dåligt, att man är alldeles förlamad, att man inte minns något och att allting snurrar, tjuter och smakar blodblandat, svart te eller vad jag nu bestämt mig för att livet ska smaka för tillfället. Kanske bark? Varsågod. Zink? Inga problem. Jag hade inte varit en snäll hjärncancer.