Helsingborgs Central, Stationen där den Eviga Natten härskar. Nisse hade inte kunnat välja en bättre plats att göra slut på. Vad han däremot hade kunnat välja med större omsorg var tidpunkten, och då kanske sett till att den var vilken som helst utom just den här, när han stod med flickvännen (som vid det här laget svävade mellan den ovanstående beskrivningen och densamma med tillägget ”före detta”) och sin bästa vän Fredrik och väntade på tåget som skulle ta dem alla tre till Göteborg.
Fredrik förstod ingenting. Gjorde Nisse precis slut? Nu? På stationen, fem minuter innan tåget kom? Lillemor skulle ju bo med dem, hon hade ingen annanstans att ta vägen. Nu skulle de bråka hela vägen upp, och han hade inget annat val än att sitta och lyssna på dem. Han ryste vid tanken, eller av gnisslandet av bromsarna när tåget dök upp, han reflekterade inte över vilket. De steg på, och i ögonvrån tyckte sig Fredrik se en ung man med keps och trasiga jeans hastigt resa sig upp. Fredrik antog att mannen dåsat till, för att sedan vakna och hastigt inse att han var på sin station, och baxade sin väska vidare. De hittade två lediga platser med ytterligare en plats precis på andra sidan gången. Nisse och Lillemor tog stolarna bredvid varandra och Fredrik böjde sig ned för att fråga om han fick sitta på den tredje platsen. Han ryckte till när han såg att personen som satt vid fönstret var mannen med kepsen och jeansen. Han satte sig och slet snabbt åt sig en Vecko-Revyn ur sin väska.
– Skönt att läsa nåt maskulint, hehe, skojade han med riktning åt Nisse. Nisse var dock upptagen med att uppehålla en isande tystnad med Lillemor, så Fredriks skämt flög iväg ouppmärksammat. ”Den här resan fick plötsligt alla förutsättningar för att bli mycket lång” tänkte Fredrik och slogs av en underlig känsla av att någon tänk just den tanken på just det här tåget vid ett tidigare, helt annorlunda tillfälle. Han suckade och sneglade mot killen i keps; han satt och skrev i en anteckningsbok. Fredrik kunde inte låta bli att läsa:
”Stackars killen jämte mig. Han åker med två kompisar som tydligen gjort slut nyligen & han känner sig nog lite utanför. Tja, jag kan väl relatera, antar jag. Om jag anstränger mig.”
”Vem fan är den här killen?” tänkte Fredrik oroligt och försjönk i sin Vecko-Revy.