Helt plötsligt var det äckligt att röka igen. Toppen, eftersom det var anledningen till att han slutat. Problemet var, att han fortfarande hade tråkigt, och tristessen var ju anledningen till att han börjat röka igen. Morgonen som superhjälte hade varit underbar, men sen hade den blivit till förmiddag och nu satt han där på sitt trista kontor och var Ian-Åke Edh, beslutsfattare, igen.
Under tjugofem års tid hade han varit fullständigt nöjd med att fatta beslut åtta timmar om dagen, tills han en morgon vaknade och svävade en halvmeter ovanför sängen. Han vågade sig på att vända på huvudet och tittade ned i sängen; frun hade inte kommit hem den natten heller. Han sträckte sig efter vaxplattan han hade på nattduksbordet, men insåg att han inte nådde den, och att han inte behövde den. I vanliga fall brukade han bita så hårt han kunde i plattan varje gång han upptäckte att frun varit ute och knullat, men den här morgonen rörde det honom inte i ryggen. Han antog att det hade något att göra med svävandet, och började sedan, som en naturlig följd i tankekedjan, att koncentrera sig på själva levitationen. Hans yrkesmässiga bakgrund sade honom, att det inte alls behövde finnas en logisk förklaring till det hela; ytterst sällan fanns det en logisk förklaring bakom hans egna beslut. ”Visst är det konstigt”, tänkte han, ”men det är bara att gilla läget, bli konstig själv. Det går inte att stoppa en katt som skenar, ett fruntimmer som städar.” Men detta i tankarna flöt han ut i köket och satte på kaffet.
Lagom till att kaffet var klart och mackorna rostade lyckades han sätta sig på en köksstol. Han slog undan tanken på att sjukanmäla sig och ägna dagen åt att undersöka om han förvärvat ytterligare ovanliga egenskaper under natten. Ian-Åke berömde ofta sig själv för sin höga arbetsmoral, och en nyvunnen flygförmåga var sannerligen inte nog för att få honom att skolka.
På vägen ut genom dörren mötte han frun. Hon hade för längesen slutat le förläget och stamma ursäkter, han hade för längesen slutat fråga var hon varit. De sa God Morgon till varandra och Ian-Åke vandrade mot busshållplatsen. Halvvägs dit stannade han plötsligt, såg sig om och tog ett litet skutt. Inget hände. Han tog ett lite mer tveksamt skutt och landade på trottoaren. ‘Har jag berättat om den där morgonen när jag kunde flyga?’ tänkte han bittert.