ibland önskar jag så intensivt att jag tror att det är sant. jag kan vakna på morgonen och nästan vara helt säker på att allt är förändrat, bara för att jag drömt så verkligt. självklart vet jag hur verkligehten ligger till, och hur allting är egentligen. men man kan väl få tillåta sig själv att drömma ibland? att önska.. att hoppas. trots att det var längesen nu minns jag fortfarande. jag kommer alltid att minnas, och det plågar mig så svårt. jag lever normalt, och många tror nog att jag inte berörs av det så mycket längre. men just att jag *kursiv-start*vet**kursiv-slut** att jag alltid kommer minnas det som hänt kan driva mig till vansinne ibland. att jag *kursiv-start*vet**kursiv-slut** att jag alltid kommer att ha varit med om det, och att jag inte kan glömma. det sliter sönder mig. jag har lärt mig att handskas med situationen som den är nu. jag reagerar inte lika starkt på saker som kan förknippas med det som hänt. betingade saker, händelser, lukter. hjärtat stannar o ibland känns det som att jag inte kan andas, men jag ler och går vidare, och oftast är det ingen som märker något alls. men jag känner det. åh gud, jag känner det.