Trasdockan är på gång, på gång att växa, växa till överkanten, överkanten från hennes yta.
Den gör sig påmind.
Trasdockan finns där, sover en blund, vaknar en stund.
Så håller det på.
Ser någon trasdockan?
Hon hoppas på det, annars blir det ett ännu snabbare slut, slut på hon vet inte vad, hittar inte orden.
Trasdockan ler i ovetande om kommande stund om ett ögonblick.
Leende, hysterins skratt, garv, dessa är droger för henne, måste ha.
Det känns, det syns, nu strålar det en stund.
Hon har en bur i pannan, framsidan utav pannan, inuti, det gör ont där ofta, huvudvärk, nåt sånt.
Då vill hon bara blunda, blunda för allt och alla som stör hennes framfart.
Hon plockar på vägen, när hon samtidigt blundar med smärtan i pannan, plockar det hon behöver,
behöver för att få en stund glädjens ultimata lycka, bara en stund, underbart.
Ge mig det. Lite till. Ännu mera.

Hon faller i tanken på en liten bakåtgång, framåtgången glimtar ibland, visar sin nakenhet, ren.
Hon ser igenom alla små ytterligheter, alla små korn som bildats till intetgjorda kapslar troendes på att de inte syns, syns igenom.
Men det gör dom.
Tyvärr.
Hon vill ha filtret. Vart tog den vägen?
Filtret som filtrerar bort onödigheterna som blandar sig med nödvändigheter.