Det är klart att jag var dödligt uttråkad. Det är tillochmed klart att jag just hade rökt tre cigaretter i en följd. Hela helgen hade varit… mastig. Jag vet inte vad det var, men klart stod så här i efterhand att det inte funnit en händelselös sekund, och nu satt jag här bakom scenen och festen var helt enkelt över. Allt eftersom jag sett auditoriet tömmas på folk rann liksom förväntningarna ur mig; visst hade de uppfyllts, men än sen? Nu var det ju slut. Det är den där ventilen jag aldrig lärt mig hur man håller stängd för att få lyckokänslan att hålla så länge som möjligt. Typiskt att minnen ska ha så liten betydelse för mig. Nåväl, allt det där kunde jag ju leva med, jag visste att det snart nog skulle komma nya förväntningar att sörja. Det är Verklighetens fel. Jag bygger upp en porslinsaffär av drömmar som sedan Verkligheten kommer och slår sönder. Eller, iallafall möblerar om rejält i. Men, detta kunde jag som sagt både acceptera och leva med, om det inte varit för att Violante hade mage att sätta sig bredvid mig där jag satt och stirrade på min cigarett bakom scenen. Hon hade på sig den glansiga skjortan och byxorna ingen fattar hur de gått sönder. Nej, va fan, jag hade kunnat leva med hennes uppdykande också, jag ville nog träffa henne. Det var hennes berättelse jag inte kunde smälta…

”Åh Gud vilken helg ni ställde till med.”
Tack, jag vet…
”Synd att den är slut.”
Vrid om kniven bara.
”Men du, jag måste erkänna en sak…”
”Erkänn på.”
Bäst att tända en ny cigarett.
”Jag blev jättekonstig i går kväll, jag sprang omkring…”
Så det var du som retade gallfeber på ljuskillarna.
”...satte mig i knäet på varenda kille jag hittade som så gullig ut. Åtminstone till en början…”
”Jaha?”
”Ja, och sen började jag släpa iväg dem, ut i korridorerna…”
Så det var också du.
”...grovhångla. Vad säger du om det?”
”Vad jag säger? Vad bryr du dig om vad jag säger? Frågar du inte mig bara för att jag råkar vara den enda som är kvar här, förutom du som också hänger här av någon anledning jag antagligen verkligen inte vill höra?”
”Var får du allt ifrån? Jag bara tänkte, att du som är så smart kanske kan förklara vad jag tänkte på?”
Vad är det här? Hon måste fortfarande vara tankad.
”Jag menar, jag var ju inte ens full igår. Jag drack inte en droppe.”
Det kunde man ju ha väntat sig.
”Hör du, Violante. Jag hade bara tänkt röka upp min förra cigarett, alltså inte den jag fimpar nu…”
Jag fimpade cigaretten och funderade på att tända en ny.
”...och sedan åka hem och få åtminstone någon timmes sömn innan jag måste iväg igen, och jag har varken tid eller lust att analysera…”
”Jaja, om du inte vill så är det väl bara att säga det.”
Vad gjorde jag precis? Ja hursomhelst, Violante stormade iväg och där satt jag alldeles orkeslös och tyckte oändligt synd om mig själv. Det var därför jag rökte min tredje cigarett på tio minuter innan jag gick hem.

Väl hemma var jag (förutom alldeles orkeslös och fylld av självömkan) genomblöt och kall och ville helst av allt ryckas ur min misär, gärna på ett ovanligt och innovativt sätt. Tyvärr stod det ingen galning bakom dörren med en degkroksförsedd elvisp i högsta hugg, och när insikten om att jag inte ens äger en elvisp slog mig med sin fulla kraft brast jag äntligen i gråt.

Jag tror inte det var telefonen som väckte mig, men den ringde i vilket fall när jag vaknade. Jag lät den ringa. Det första jag kände var att det skulle bli en värdelös dag. Jag hade försovit mig och missat tåget till Göteborg, så nu skulle jag komma att gå runt utan nånting att göra en hel dag. Jag som hatar att vara sysslolös. Jag blir på ett humör som jag vet att folk skulle hata, vore det inte för att jag bara blir sån när jag är ensam och därmed aldrig ger någon chansen att hata det. Men jag är inget vidare sällskap ens för mig själv i det tillståndet… Efter någon timmes ältande drog jag på mig en tröja och gick ut i stadsparken. På vägen dit flög nånting obestämbart igenom mig och jag var tvungen att stanna för att hämta andan. Jag drog runt i parken, tittade på änderna och de fotbollsspelande ungarna och rökte. Sen kom det igen! Precis när jag började undra om jag inte fått en släng av Sartres Äckel insåg jag att jag nog helt enkelt hade en ledig dag för mycket. Hade jag bara hunnit med det där tåget…

På vägen hem sneddade jag förbi Katedralsskolan och blev ännu mer grubblande när jag såg den stora eken på skolgården. Var fick den sitt tålamod ifrån? Tålamodet att stå på samma ställe i flera hundra år och bara sträcka på sig. Jag bestämde mig för att det var dags att lugna ned mig.
Sagt och gjort; jag lugnade ned mig, lagom till att kunna kolla upp när nästa tåg gick.

Så satt jag till slut på väg till Göteborg. Eftersom de roligaste personerna på tåget så gott som alltid sitter i rökkupén är det där man kan finna mig. (Eller åtminstone kunde, tills SJ fick ett anfall av jag vet inte vad och gjorde alla sina tåg rökfria.) Mycket riktigt; när jag steg på satt där en man, en dansk lastbilschaufför som skulle till Göteborg och supa ihjäl sig för att han fått sparken. Killen hade smugglat cigaretter över Öresundsbron mitt på ljusa dagen, och när de stannat honom hade han påstått att han fraktade byggmaterial… Han ville inte supa sig till döds i Köpenhamn på grund av de danska snutarna, som skulle vara så mycket hårdare än de svenska, sympatiska konstaplarna. Det vete fan, sa jag, men han stod på sig så jag släppte ämnet. Ibland får man välja sina strider. Han bjöd ju på öl iallafall, tills tågmästaren kom och ville se hans biljett. Det hade han förstås ingen, så jag satte igång och försökte tigga ihop växel av de andra på tåget. Lönlöst. Man kan skicka massor av pengar till obskyra postgironummer, men så fort problemen blir konkreta drar man öronen åt sig. Min lastbilschaufför blev avkastad i Båstad och jag fick sitta tyst ett tag, trots att folk kom och gick i kupén. En flicka med tårrandinga kinder satte sig och började fumla med ett tändsticksplån från något småländskt motell. När jag räckte över tändaren log hon och frågade om jag orkade höra hennes historia. Jag log tillbaka och tände en egen cigarett.
”Nu vet jag hur Jeanne d’Arc kände sig…” började hon.
”Ah,” svarade jag, ”Bigmouth Strikes Again.”
”Ja, men då vet du. I have no right to take my place in the human race.”
Suck. En Morrissey-citerare… Den här resan hade plötsligt alla förutsättningar att bli mycket lång… Men jag hade ju mig själv att skylla. Hon berättade en lite halvledsam historia om nån kille i nån håla som gjort nåt dumt, jag lyssnade inte så noga och i Halmstad tackade hon för att jag stått ut med hennes patetiska person och steg av. Kupé avslöjade som typ trettionde tidning att Mikael Persbrandt dansat balett som ung. Jag öppnade fönstret och kastade ut skiten. Jag tände en cigarett och funderade på vad jag egentligen hade att göra i Göteborg. I Varberg hade jag bestämt mig och steg av. Det var ju sommar, och när tåget susat fram och avslöjat Apelvikens vidsträckta strand började jag fundera på att kanske gå av i Varberg istället. Fem minuter senare hade jag som sagt bestämt mig och stod på stationen och såg tjocka boråsare se ut som amerikanska turister. Med en van blick över cykelställen konstaterade jag vilka cyklar som var aktuella, valde ut en och cyklade till Majas. (Alltså det som var Majas innan de lade ner och blev nåt Bagel-ställe med Big Pack-milkshakes. Ali Baba, Majas, Sesam take-away, Donner… Att fästa sig vid en affärsrörelse är ju som att fästa sig vid en cigarett.)

Jag satte mig på uteserveringen, tände en cigarett och väntade på en servitör. Det kom ut en kille i stora polisonger och western-kläder och plockade av borden, men han lyckades på något sätt göra det så att han hela tiden hade ryggen mot mig. Jag gav honom tillräckligt med onda ögon för att hans näsa skulle ramla av, men det gjorde den inte. Fem cigaretter senare suckade jag och gick in på kaféet och beställde en milkshake.
”Jag sitter…” började jag med en knyck på nacken mot fönstrets håll.
”... på uteserveringen, jag vet.” avbröt cowboyen helt oartigt och gick in i köket. Jag ryckte på axlarna, gick ut och satte mig och tände en cigarett.
Av någon underlig anledning kom cowboyen ut med milkshaken redan innan jag hade hunnit röka upp den, och jag började nästan ångra en del av de värsta sakerna jag tänkt om honom, men så gick han in och jag glömde bort honom igen. Jag riktade istället min uppmärksamhet mot milkshaken. Faktum är, att jag riktade så mycket uppmärksamhet mot milkshaken att jag helt glömde bort att dricka den. Jag tillbringade två timmar med att blåsa ned luft i en trögflytande glass-och-mjölk-blandning, för att se bubblorna sakta stiga mot ytan och med ett plopp! spricka och försvinna. Plötsligt slog det mig att klockan var mycket. Skulle jag ha nånstans att sova inatt, och kanske också en fest att gå på, var det dags att jag satte igång att jobba på det. Jag lämnade milkshaken och trampade ut till Apelviken. Där stod tusen husvagnar och jag visste att en inte så liten del av dem skulle stå tomma inatt.
(Var har jag lärt mig alla nyttiga tjuvknep? Jag antar att det blir så om man lever i en moralisk frizon.)
Jag gick runt på campingen i eftermiddagssolen, lyssnade på hjärndött radioskval från boråsarna och letade efter de speciella tecken som visade att det var fritt fram för mig att låna vagnen över natten. Visserligen hoppades jag att det inte skulle behövas, men det är viktigt att alltid vara förberedd, det har jag alltid ansett, även om jag sällan levt efter principen. Jag svängde in på en ny gång och hörde plötsligt Roger Daltrey gasta. Någon lyssnade på The Who, The Who by Numbers-plattan, och jag hoppades innerligt att personen/personerna var lika trevliga som deras musikval antydde.
Utanför en liten äggformad historia med tegel-målade sidor satt ett gäng i tjugoårsåldern. Jag gick fram och sa hej. Snart satt vi och drack, pratade och lyssnade på schysst sjuttiotalsmusik, precis som jag tänkt mig. Senare på kvällen blev stämningen dock en aning annorlunda.

Det var nog för att vi lyssnade på Isis från Desire som det gick som det gick, jag hörde att brevbäraren i USA som hade ihjäl en massa folk lyssnade på den innan han laddade geväret och skapade ett stycke kriminalhistoria. Jag blev nästan lite irriterad på mig för att jag tänkte på sånt sekunderna innan mitt huvud skildes från min kropp av ett tungt yxhugg, men jag skulle å andra sidan inte vilja att mina sista tankar inte gick i samma anda som de jag tänkt fram tills dess.