Det låg en fuktig, tryckande hetta i luften. Svettpärlor rullade ned längs hans panna när Sten Heed med korta, raska steg genade över kyrkogården. Tankarna malde i hans huvud; om och om igen gick han igenom samma saker. Han kunde inte riktigt komma ihåg när det hade börjat, ljugandet, men när det väl hade börjat tycktes det bara rulla på. Den ena vita lögnen efter den andra.

Som idag. Varför hade han ljugit för sin bror och sagt att han inte kunde hjälpa honom?

– Jaha, du ska flytta igen. Den sjätte… Nej, jag kan nog inte hjälpa dig då, jag tror bestämt jag är bortrest. För jobbets räkning, du vet.

– Om jag kunde låna dig tiotusen kronor…? Nja, det är ju en ansenlig summa och jag har det ganska kärvt just nu. Ja, efter skilsmässan och allt det där. Så, jag är ledsen, men jag kan nog inte hjälpa dig den här gången.

Han skulle egentligen ha både tid och råd att hjälpa brodern, men innan han ens hade tänkt igenom broderns förfrågan flög den ena vita lögnen efter den andra ur hans mun. Han skulle inte alls vara bortrest den sjätte och han hade inte särskilt ont om pengar heller. Så lågt av honom att skylla på skilsmässan, dessutom. Vera, hans före detta hustru, hade inte på något sätt försökt pungslå honom, så hans ekonomi var i princip lika stabil som den alltid varit. Hans tjänstemannalön nådde förvisso inga svindlande höjder, men han klarade sig utan problem på den och han hade mycket väl kunnat låna sin ende bror Johan tiotusen kronor.

Men av någon anledning tog det Sten emot att hjälpa brodern. Han hade helt enkelt fortfarande inte kommit över vad han ansåg vara en högst orättvis behandling när arvet efter fadern fördelades mellan dem. Enligt hans mening hade Johan dragit det längre strået i det fallet och om han bara hade förvaltat sitt arv väl borde han ha kunnat klara sig på egen hand vid det här laget. Men han hade ju alltid varit något av en slarver, Johan. Trots det hade han alltid varit moderns tveklöse favoritson. Vid närmare eftertanke var det inte bara vid fördelningen av arvet som Sten hade blivit orättvist behandlad, det hade funnits andra tillfällen också. Ja, i själva verket tycktes det honom som att Johan under hela uppväxten hade fått en bättre behandling än han själv.

Han var så djupt försjunken i sina tankar, och dessutom på väg att bli smått upprörd, att han inte längre såg vart han gick. Istället för att ta till höger, som han borde ha gjort, fortsatte han rakt fram. Efter flera minuter såg han plötsligt upp och insåg var han befann sig. Irriterad vände han om och gick tillbaka, svängde in på den rätta gatan och nådde snart fram till huset där hans kontor var beläget. Väl inne på sitt arbetsrum hängde han av sig sin kavaj och gjorde ett försök att ta itu med dagens uppgifter. Men tankarna fortsatte att mala i hans huvud. Den förbannade Johan, som alltid haft det så lätt för sig, men som ändå valt att slarva bort sina chanser! Det gjorde honom vansinnigt irriterad och upprörd att tänka på det.

Men var detta verkligen anledning nog att ljuga för brodern? Ett styng av dåligt samvete smög sig in i tankarna och han lyckades inte riktigt skaka av sig den obehagligt skyldiga känslan. Han försökte övertala sig själv att det bara varit obetydliga små lögner. Men likväl lögner, ekade det i hans huvud.

Dagen flöt trögt. Med huvudet fullt av surrande tankar ville ingen arbetsro infinna sig. Den fruktansvärda hettan gjorde inte precis saken bättre. När kvällen kom gick han hem från jobbet, trött i den obarmhärtiga värmen, bredde sig en smörgås till kvällsmat och sjönk sedan ner i soffan framför TV:n. Det tog inte lång tid innan han föll i sömn. Mitt i natten vaknade han, stel och trött, och släpade sig in till sovrummet där han sjönk ner i sängen. De närmaste dagarna passerade i samma stil: fyllda av arbete och sömn, inte mycket annat. Han kunde känna hur ensamheten började krypa in under skinnet.

På lördagsförmiddagen ringde telefonen. Han tvekade en sekund och undrade vem det kunde vara innan han lyfte luren; han väntade inga samtal.

– Hej Sten, sade Vera med sin varma röst i andra änden av linjen.
– Vera… Så trevligt att höra av dig.

Efter en stunds småpratat fick hon honom så att känna sig illa till mods.

– Jag mötte Johan häromdagen, sade hon.
– Jaha…, svarade han, lite tveksamt.
– Han sa att han bett dig om hjälp, fortsatte hon.
– Jo, det stämmer. Han är inte lite fräck, han.
– Men, varför sa du att du inte har råd att hjälpa honom? Det vet jag ju att du har!
– Du vet hurdan han är! En oduglig slarver! Han är trettio år gammal och borde kunna ta hand om sig själv vid det här laget, utbrast han medan hans tonfall steg upprört.

– Men han är ju din bror. Varför vill du inte hjälpa honom?
– Inte ett fast arbete har han haft i sitt liv! Vid trettio års ålder. Han har flackat och farit över halva världen, men ett hederligt jobb har han inte kunnat skaffa sig.
– Sten, lugna dig nu. Jag förstår inte varför du alltid blir så arg på honom. Jag tycker du är orättvis. Du vet mycket väl att han har jobbat.
– Ströjobb här och där, ja! Han är en slarver. Han som ärvde så mycket efter pappa också. Han borde kunna klara sig, det borde han verkligen.

Han kunde höra hur Vera suckade. Vera. Som inte ville ha honom längre. Som hade flyttat ifrån honom. Lämnat honom ensam igen.

– Sten, jag tycker verkligen att du är orättvis. Och jag förstår inte att du drar upp det där med arvet igen. Du borde verkligen ha kommit över det vid det här laget, det är i alla fall tio år sedan er far dog. Att ljuga för din bror dessutom – ibland är du verkligen fullständigt omöjlig.

Omöjlig. Han var en så omöjlig person att han blivit omöjlig för henne att leva med.

De tog avsked i en något frostig ton och han kände på sig att Vera förmodligen inte skulle komma att ringa honom igen på ett bra tag. Och detta på grund av de förbannade lögnerna han hade hävt ur sig till Johan. Det hade ju inte ens varit stora lögner! Att små vita lögner skulle kunna få sådana konsekvenser. Han kunde känna frustrationen komma krypande igen och irritationen över brodern bubblade snabbt upp till ytan. Den förbannade Johan! Nu hade han lyckats vända Vera från honom också, genom att avslöja honom som lögnare.

Sten Heed tillbringade helgen i ensamhet. På söndagen tog han en promenad i parken där han och Vera brukat promenera tillsammans. Han hade just aldrig haft några vänner, men under en kortare period hade han umgåtts en del med en kollega och det var genom denne han träffat Vera. En lördagskväll för ungefär fem år sedan var han bjuden på middag hos sin kollega och Vera var också där, i egenskap av väninna till kollegans hustru. Av någon anledning hade de börjat prata med varandra, han och Vera. Hon hade varit mycket vänlig och lyssnat intresserat på vad han hade att säga och till och med ställt frågor – utan att för den skull verka påflugen. Det hela hade överrumplat honom en smula, eftersom de flesta människor brukade uppleva honom som tråkig och långrandig och göra sitt bästa för att slippa ifrån honom fortast möjligt. De möttes ett par gånger till på liknande middagsbjudningar och till slut föreslog Vera att de skulle kunna träffas över en kopp kaffe någon dag, vilket de också gjorde. En vänskap växte fram mellan dem och så småningom utvecklades den till något mer än så. Ungefär ett år efter att de först träffats bestämde de sig för att gifta sig.

För honom, som räknat med att leva ensam hela sitt liv, var det som att vinna högsta vinsten. Sällskapet, omtanken, gemenskapen värmde hans ensamma själ. Han blev dock tvungen att inse att hans ovana vid närhet emellanåt blev något av ett hinder mellan dem. Utan att mena det kunde han såra Vera med klumpiga kommentarer eller tanklösa anmärkningar. Han led av sin klumpighet men visste inte vad han skulle göra åt den, och till slut tycktes situationen ha blivit för mycket för Vera. Den kärlek hon en gång känt för honom hade fått för många törnar och vissnade till slut bort. Efter tre och ett halvt års äktenskap, varav det sista halvåret hade präglats mest av gräl och missförstånd, gav Vera upp och sade att hon ville skiljas från honom.

Det var inte som om detta önskemål från hennes sida kom som en blixt från klar himmel, Sten var förstås medveten om att deras äktenskap förfallit, men det tog honom ändå mycket hårt. Känslor av otillräcklighet och misslyckande fyllde honom och rubbade fullständigt balansen i hans humör.

Det var vid ungefär den här tiden som Johan åter dykte upp i hans liv efter några års frånvaro. De hade aldrig stått varandra särskilt nära, men efter att även deras mor gått bort ett par år tidigare var de varandras enda kvarvarande familj. De träffades några gånger, åt middag eller drack kaffe tillsammans, men när Johan efter några månader började be om hjälp med än det ena och än det andra blev stämningen något spänd mellan bröderna.

Mellan Sten och Vera hade det konstigt nog funnits något slags vänskapsband kvar efter skilsmässan. Även om han misstänkte att det från hennes sida mest byggde på någon form av ömkan kändes det bra att prata med henne då och då. Han tänkte på hur smärtsamt det skulle vara att mista även denna sista gnutta av vänskap medan han i maklig takt gick hem från parken. Värmeböljan hade vid det här laget dragit sig tillbaka och man kunde redan känna en aning av höst i luften.

Nästa morgon vaknade han med ett ryck och kunde bestört konstatera att klockan redan var nio. Väckarklockan hade av någon anledning inte ringt klockan sju, som den borde ha gjort. Att komma för sent till jobbet var något han verkligen avskydde, hela dagens arbetsro skulle bli förstörd och han skulle inte få mycket gjort. Han kunde lika gärna ringa in till kontoret och sjukanmäla sig, kom han fram till efter några minuters irriterat funderande. Ännu en vit lögn? Förvisso. Men om han verkligen kände efter så var han nog inte i så god form. En dag hemma skulle bara göra honom gott, så skulle han utvilad kunna gå till jobbet nästa dag.

Efter att ha levererat sin vita lögn till kontoret åt han frukost och slog sig sedan ner i TV-soffan, där han också tillbringade större delen av dagen. På kvällen ringde Johan och upprepade sin förfrågan om att få låna pengar. Detta var naturligtvis mer än nog för att väcka hans dåliga humör igen. Denna fräckhet! Johan, som hade fått honom att framstå i dålig dager inför Vera, vågade ringa och tjata på honom igen. Han kunde inte längre behärska sin irritation utan snäste av Johan, bad honom att inte höra av sig igen och slängde sedan på luren.

Känslorna kokade inom honom och det tog åtminstone en timme innan han lugnat ner sig en smula. Han bestämde sig för att gå ut och promenera i parken igen, för att rensa tankarna. Han promenerade länge, först med snabba ilskna steg, sedan allt lugnare när han lyckades tygla sina känslor. Kanske såg allt ändå lite bättre ut nu. Johan skulle troligen inte våga besvära honom mer med sina fräcka förfrågningar och Vera skulle förmodligen inte komma att kontakta honom i första taget. Han begav sig hemåt medan han tänkte att det kanske var det bästa som kunde hända, den här urladdningen. Nu skulle han få vara ifred. Om mänskligt sällskap betydde så mycket besvär kunde det lika gärna vara för hans del.

– Jag behöver ingen, jag klarar mig på egen hand, det är enklast så. Till slut är vi ju ändå alla ensamma, tänkte han, gick upp för trapporna och in i sin lägenhet och stängde dörren omsorgsfullt bakom sig.

© Helen Bergström