Det märks mer och mer nuförtiden att sommaren är borta. Tisdagen var riktigt rå, i alla fall här i Stockholm, och för mig och många andra innebär det början på slutet. De ljusa kvällarna, värmen och semestern är slut, och framför oss ligger tungt arbete, mörka höstkvällar, stress och kyla. Tillvaron blir alltmer grå.

Jag diskuterade min rädsla för den kommande depressionen med en kompis, som uppriktigt sagt blev förvånad när jag berättade om allt hemskt som komma skall. Hon tittade medlidande på mig och sa sedan ”jag är ledsen för din skull”. Skrattande frågade jag henne vad hon menade, och hon redogjorde i en halvtimma om alla små, vackra detaljer som kommer i samband med hösten. Hur mysiga caféerna blir när det tänds ljus på kvällarna, om lövhögarna som inbjuder till lövkrig och dom mörka, stjärnklara höstkvällarna då man kan gå ut och filosofera. För att inte nämna alla miljontals snöänglar man kan göra när snön äntligen kommer! Efter det sa hon att hon tyckte synd om mig, för att jag var för blind för att se allt det.

Sedan det samtalet har jag funderat innerligt över höstdepressioner. Jag *kursiv-start*vet**kursiv-slut** att jag inte är den enda som får det, och jag *kursiv-start*vet**kursiv-slut** att det faktiskt finns riktiga årstidsrelaterade depressioner. Och jag är en människa som tror att man inte kan vara lycklig jämt, att alla mer eller mindre har ett behov av att få vara olycklig, tycka synd om sig själv och låta andra människor tycka synd om en. Efter sommaren bär vi kanske på så otroligt mycket lycka att när mörkret och kylan kommer ser vi en möjlighet till att få kura ihop oss i ett hörn och gråta ett tag. Är hösten egentligen bara något vi har som en ursäkt för att få tycka synd om oss själva?

“Det börjar visst bli höst, men den är aldrig riktigt lika grym och svartvit som man tror” sjunger Lars Winnerbäck, och det är kanske sant. Vi förväntar oss varje år att hösten ska vara trist och kall och mörk och hemsk och ensam. Men vad är det för situation vi försätter oss i egentligen? Allting blir ju vad man gör det till, har jag hört, och jag tror att det är sant. Om vi bara ändrar vår inställning så ska vi nog se att hösten inte är så förödande och destruktiv som vi tror.

Från och med nu ska jag försöka se allt det positiva i årstiden jag hatar. Jag har tid att vara deprimerad någon annan gång. Det ska faktiskt bli *kursiv-start*kul**kursiv-slut** att plocka fram vinterjackan, för den är ju trots allt så himla fin. Och det ska bli *kursiv-start*kul**kursiv-slut** att gå ut med hunden när träden tappar sina vackra, färggranna löv, och framförallt, det ska bli *kursiv-start*kul**kursiv-slut** att berätta för alla mina deprimerade kompisar om hur dom ska öppna sina ögon. Och allt det tackar jag min fantastiska vän för.