I trängseln runt galax no.42 på väg hem från det senaste uppdraget får jag plötsligt ett meddelande på min skärm. Ett nytt uppdrag. Inte från slavdrivaren denna gång, utan av mer privat karaktär. Kort sammanfattat så går det ut på att hinna fram till en fiendestation beläget 5 ljusår från den punkt jag befinner mig nu, ta sig in med hjälp av fiendens egna farkoster, komma längst in i fiendeland och hämta det jag är ute efter utan att bli frestad av Kung Willy’s sluga knep. Detta skall alltså ske innan portarna stängs, och hela rymdstationen släcks ner i tre tidsenheter.
Framme. Motståndarens neon fyller den redan trånga luften, jag låtsas att jag redan sett och vänder huvudet åt andra hållet för att slippa känna smärtan i ögonen. Resan gick trots allt bra, det tog lite längre tid än jag planerat. Kung Willys lakejer har placerat rymdstationen intill ett matställe för intergalaktiska långresenärer och därmed skapat ett otroligt kaos i hyper-rymden. Så de sista tusen kilometerna tog lite längre tid än beräknat.
Nu dockar jag iallafall med stationen, skumt, jag har ännu inte blivit utsatt för något trick. Kliver ur mitt trogna skepp och börjar se mig omkring efter något slags fiendetransportmedel, då upptäcker jag att mina aningar inte var obefogade. När skeppet är bordat så har en mindre förmögenhet försvunnit. Tjuvar är vad de är. Primitivt är det också, med hjälp av gummihjul och metall samt lite egen kraft så börjar farkosten att röra sig framåt.
På ytan ser allt rätt lugnt och fridfullt ut. Hela stället är välorganiserat och säkert i en del andra varelsers ögon, vackert. Jag ser dock igenom det hela och förstår att varje detalj är så noga planerad att skaparen av universum skulle bli avundsjuk. Den välplanerade strukturen medför att jag måste ta mig längst in, längst bort i detta avskyvärda hål. Det finns visserligen alternativ, jag hade kunnat tagit mig till liknande ställen utan problem. Avgörande för att jag tog mig just hit är väl en del av planen gissar jag. Uppfattningen om att man kommer lindrigare undan här är universal, trots att det egentligen är som värst just här .
Redan innanför portarna inser jag vilken kamp som väntar. Runt mig befinner sig hundratals som mig, vi borde vara allierade och kämpa gemensamt. Så är inte fallet. Jag får nästan slå mig fram, det är framförallt de äldre varelserna som är minst samarbetsvilliga, de går sina egna vägar. Oftast innebär det att de blockerar för varandra, vilket för mig inte förändrar något, men när jag blir stoppad i tre av fyra riktningar och dessutom utskälld för att jag inte ser mig för stiger temperaturen på mitt humör.
Mitt uppretade humör ökar farten på skeppet, som jag vid det här laget har börjat få ganska bra kontroll över. Tränger mig förbi två liknande skepp och ökar farten ytterligare. Tack vare den höga hastigheten slipper jag frestelserna som Willy’s slavar placerat ut.
Med fart och kontroll så befinner min farkost sig nu så långt in man kan komma. Det är lite annorlunda stämning här, temperaturen ligger långt under normalt och ett egendomligt surrande med inslag av oregelbundna klickljud upptar det mesta av mitt medvetande. Efter att min kropp aklimatiserats och surrandet känns fjärran så hittar jag äntligen vad jag kom för. Kroppen signalerar att det inte var mödan värt för det lilla jag kommer att få med mig härifrån.
Luftslussen som skiljer det inre rummet från det övrga kungadömet blåser elakt och det låter nästan som det skrattar upprepande: lurad,lurad,lurad Jag sätter genast fart mot det jag tror är utgången, men det var bara ett villospår, nu har jag gått i fällan ordentligt. Det här måste jag bara ha, till vilket pris som helst. Och vilket pris som helst blev det, nu har Willy och hans kumpaner lurat av mig allt jag hade med mig, tror jag, man vet inte så noga innan man kommit till slutet. Slutet är det värsta av allt, om vägen till det inre rummet var fyllt av action och om än otrevliga händelser så hände det iallfall något. Just nu händer ingenting, jag står på tomgång och muttrar över den äldre sorten som tror de kan göra hur de vill, men jag är för trött för att orka bry mig mer.
Hundraförtiofem och femtio säger kassörskan samtidigt som hon frenetiskt tuggar på ett lila tuggummi. 3 liter mjölk samt två datortidningar har passerat scannern på hennes kassapparat, efter en kvarts köande med tjatiga pensionärer.
Jag packar min kasse och ställer tillbaka kundvagnen där jag hittade den (fick dessutom tillbaka 10-kronan jag stoppat i den när jag tog den). Ställer kassen i baksätet på bilen och ringer till min fru för att höra så det inte var något mer hon vill ha från lågprisaffären…