Urban känner ingen dragning till urbana samhällen, det gör däremot jag. Som Urbans hustru har jag ständigt förvånats över hur vi diametralt motsatta själar plötsligt hamnade i äktenskap. Det är en märklig känsla att vakna en morgon med sol på sovrumstapeten, och finna sig vara sammanlänkad med en jordälskande, sovande man. Inte vet jag hur det gick till. Kanske var det helt enkelt så, att han en försommarmorgon stack sin jordiga näve i min smått brunbrända romanhand. Naturligtvis hade Agneta uppmuntrat honom till det, annars hade han nog inte kommit sig för. Agneta har alltid tyckt att min intellektualism behöver en motvikt, att jag behöver en mer jordnära förankring i livet. Och den jordnära förankringen skulle alltså bli Urban, så hade Agneta bestämt.
Här är vi alltså nu, Urban och jag, lurade av ödet. Urban tillbringar timmar i sina blomrabatter, som jag knappt sneglar på. Han planteraroch planterar om, vattnar och rensar. Jag längtar till hösten och operasäsongen. I dammdoftande operasalonger hittar jag mej själv. Att gå på operan utan sällskap, helt koncentrerad på scen och musik, gör mej lycklig. Om nätterna läser jag romaner, svenska nutidssådana, tack till sommarnattsljuset.
Jag börjar förstå att intellektualism betyder ensamhet. Den som tänker behöver inte tala.
Urban och jag flyttar isär. Jag gör staden till min, får mitt lystmäte bland kultur. Urban håller kvar det agrara, vi sörjer föreningens omöjlighet.