Jag kan om jag vill. Men jag orkar inte.
Jag vill, naturligtvis, om jag kan. Men jag pallar verkligen inte.
Även överallt, finns detta behov av att verka så...onårbar, osårbar.
Hård och iskall.
Titta! Jag bryr mig inte! Alla är indie(men ändå inte), alla är trasiga(hård som sten), alla har ärr( dom inuti brukar vara värre) och ingen har någravänner(vi har varandra).
Bry dig, bry dig, bry dig.
Ni bryr er mest.
Och alla är likadana, alla är original.
Hur ska man orka? Hur är man nyskapande, hur är man originell?
Det finns alltid femtioelva upplagor på det du nyss kom på.
Oändliga variationsmöjligheter finns visseligen.
Bry dig inte, bry dig inte, bry dig inte.
Spara inte allting till ‘en vacker dag’.
Vad är idag då?
Om du springer och springer ser du inte dig omkring.
Vet, att livet inte har ett mål, livet har tillfällen, ögonblick, dötid.
Lova mig, orka.
Orkar du så orkar jag.
Orka.
Orka!
orka.
För oavsett hur högt på skalan jag ligger, hur fulsnygg jag än må vara, hur smart, hur elak jag nog är.
Så är jag själv. För isbit mot isbit smälter inte ihop.
Krossas.
benign, 9/11 -02 kl 00:00
Fantastiskt hur ångest föder kreativitet. Med risk för att framstå som pretentiös: de frågor du ställer och svaren du ger är bara tecken på övergången; övergången mellan en era till en annan. Jag kämpar också mot den, mot ödet. Alla är som marionetter, säger samma sak, är samma plastiga personligheter, döljer samma hemligheter, agerar efter samma mönster och regelverk som trots sitt varande inte fastnar på deras hornhinnor. Romantiker förgås, eller muteras till cyniker. Du söker efter en vändpunkt, en kollektiv insikt, en mjukare, mer ädel människa. Internet är bara början. Vi glömmer att vi är människor, vi låtsas bry oss, vi letar ärlighet där den är som svårast att finna. Jag vill diskriminera, jag vill vara min egen, inte följa i någons fotspår. Är jag också indoktrinerad, är känslorna, tankarna och tendenserna mina eller nyanser i den mänskliga evolutionen som följde den biologiska?
Hur knyter jag ihop det här?
Är jag enfaldig som likt en böld i det tysta förtvinar i kampen för romantiken, den genuina ärligheten, omtanken, samhörigheten? Vi bryr oss mer om folk i u-länder än våra grannar; varför romantiserar vi avlägsna främlingar i humanitetens namn? Jag vet vart vi är på väg, men jag kämpar, jag ska förbli naiv och gudomlig. Allt är ett sanslöst ekorrhjul, upptäckerna kommer därför att de ska. De bara ska.
Öh. Bra dikter och noveller förresten. Stenhårt.
Radera gärna den här smörjan om den var svår att begripa. Var vaken hela natten, faktiskt, så ta den med en nypa salt.
Kanske behöver jag bara räddas av nåt som liknar kärlek.
Benign
linus, 6/1 -03 kl 00:00
“Kanske behöver jag bara räddas av nåt som liknar kärlek.” – för tusan vad bra sagt. Du kunde inte ha avslutat din “kommentar” bättre! (Skulle kunna tro att det var jag som skrivit det om jag inte sett namnet “benign” lysa uppe i hörnet…)
otto132, 17/3 -03 kl 00:00
Det är bara att instämma.Har absolut ingenting att tillägga efter vad som redan sagts…(Vilken kommentar!)