Han går längs den långa mörka vägen. Han går genom ett lätt nattregn som är så svagt att det bara känns som sval vattenånga. Det enda ljuset kommer från månen och gatlyktorna. Våt väg, våt luft, mörker. Han tittar upp där han går. Slumkvarterens fallfärdiga byggnader tycks resa sig över allt annat och avtecknar sig som mörkrets konungar mot natthimmelen.

Hjärtat bultar, kallsvett tränger genom handflatorna. Snart är det dags. Det är inte långt kvar nu. En viss tvekan gör sig påmind. En tvekan och en rädsla som får slåss mot en skur av tankar om spänning och begär. Inte långt kvar nu. Han viker av in i den gränd som utgör sista biten till slutdestinationen. Han stannar till vid slutet av gränden och kollar på klockan. Han tittar runt hörnet och försäkrar sig om att ingen finns inom synhåll. Han ryggar tillbaka, blundar och tar ett par djupa andetag innan han fortsätter in på gården och fram till den nattöppna kiosken. Han går förbi entrén och runt på baksidan. Han tittar in genom ett fönster och betraktar föreståndaren som i vanlig ordning sitter och tittar på TV i rummet bakom butikslokalen. Bredvid fönstret finns bakdörren som i vanlig ordning är olåst. Han tittar sig omkring en sista gång, tar på sig handskarna och trycker försiktigt ner handdaget. Dörren går upp helt ljudlöst. Där sitter föreståndaren med ryggen till i sin nersuttna soffa bara ett fåtal meter framför honom. Rummet är helt dimmigt från all cigarettrök som osar från askkoppen som är fylld till brädden av fortfarande glödande fimpar. Han stänger dörren bakom sig och den går igen lika ljudlöst som den gick upp. Han betraktar mannen i soffan som tänder en ny cigarett.
Små tysta steg närmar sig ryggen på soffan. Hjärtat bultar häftigare och häftigare för varje sekund. Spänningen och rädslan ökar för varje steg. Han stannar till. Han står nu så nära att knäna tar i soffryggen. Nu. Ett kraftigt slag med ett järnrör slungas mot bakhuvudet på denna intet ont anande främling. Han faller ihop i soffan. Smack! Ännu ett välriktat slag, den här gången mot käken som knäcks med ett ljud som när man bryter låret från en genomstekt kyckling. Inte till någon nytta, utan bara för känslans skull.
Den ledlösa kroppen släpas ner på golvet och läggs på mage. Händerna blir fastlåsta bakom ryggen med handbojor. En injicering skjuts in i armen för att hålla kvar kroppen i ett medvetslöst tillstånd en stund till för vad som komma skall. Kroppen vänds på rygg. En hand tar tag i överläppen och drar vårdslöst i den. Samtidigt som en skalpell i andra handen börjar skära genom den. Den sylvassa skalpellen skär genom köttet som en varm kniv genom smör. När läppen är avlägsnad fortsätter samma procedur med underläppen. Kroppen läggs i framåtstupa sidoläge för att inte kvävas i blodet från munnen. En metallplatta med fyra hål trycks fast i munnen som munstycket på en snorkel. Munnen trycks ihop och käken tejpas fast runt huvudet för att hållas på plats. En skruvdragare sätter en lång vass skruv i ett av de övre hålen i metallplattan i munnen och skruvar långsamt in den genom tandrötterna och vidare in i kraniet. Tre skruvar till i de resterande hålen i metallplattan dras i. Tejpen runt huvudet tas bort och en hand runt hakan kontrollerar med ett kraftigt grepp att käken sitter fast. En ny bit silvertejp lindas över munnen runt huvudet flera varv. Kroppen släpas till väggen vid bakdörren. På väggen sitter kraftiga krokar som används för att hänga av sig ytterkläder, väskor och dyligt. Skruvdragaren lossar en av dessa krokar som sätts högre upp på väggen och dras fast med en kraftigare skruv. En pall hämtas och ställs bredvid kroppen som ligger under kroken. Kroppen blir upprest med ryggen mot väggen. Kroppen lyfts med stor möda upp på pallen varpå handbojorna som låser händerna på ryggen hakas fast på kroken och några varv med silvertejp ser till att handbojorna inte glider av. Nu är grovjobbet gjort. TVn rullas iväg och placeras bredvid kroppen som hänger med med armarna uppåt bakåt, fast på en krok samtidigt som pallen under håller upp kroppen. Skalpellen skär upp ett hål, strax bakom hakan, hela vägen in till munhålan för att drenera bort blod som annars skulle kunna kväva mannen. En hand med gummihandske håller en nål medan en annan gummiklädd hand trär en pianotråd genom nålsögat. En av de avskurna läpparna trycks fast mot ett av offrets ögon av en gummiklädd hand. En annan hand börjar sy fast läppen först över ögonbrynet där tråden fästs. Och sedan vidare runt ögat, tills det är helt täckt av en lapp av offrets egna kött. Samma procedur följer med andra ögat. Soffan hämtas och ställs mittemot så att man från en bekväm vinkel både kan betrakta mannen på väggen och se på TV samtidigt. Han låser bakdörren och går ut i butiken, låser den dörren och vrider stäng-skylten utåt. Han sätter sig i soffan bekvämt tillbakalutad och börjar äta ur en godispåse. Nu återstår bara väntan på att den medvetslösa kroppen ska vakna till liv igen.
Efter en lång stund hörs ett stön från kroppen på väggen. Han börjar kvickna till. Han är fortfarande kraftigt bedövad och känner ingen smärta än. Mannen i soffan betraktar förnöjt sitt verk och ser med spänning och förväntan på sitt offer, nyfiken på reaktionen som kommer när kroppen kvkcknat till.
Långsamt, långsamt börjar kroppen komma till medvetande och med det kommer också smärtan, som ökar i samma takt. Nu försöker offret öppna ögonen, vilket ger en mycket obehäglig smärta. Eftersom ögonlocken sitter fast blir den naturliga reflexen att ta i hårdare för att försöka öppna ögonen. Vilket leder till att den fina pianotråden skär genom huden runt ögonen. Smärtan ökar dramatiskt och nu börjar offret också känna smärtan i munnen där läpparna är avskurna, skruvarna, dreneringshålet bakom hakan, smärtan från axelleder i en onaturlig ställning och den knäckta käken. Smärtan börjar bli påtaglig nu. Han försöker skrika, men käken sitter fast och det ger honom bara ännu mer smärta. Panik. Han försöker bryta sig loss, men det ger honom bara mer smärta. Han försöker öppna ögonen, men pianotråden håller ihop ögonlocken.
Nu när kroppen är helt vid medvetande är det dags att ta bort pallen som håller upp offrets kropp. Mannen i soffan reser sig och går fram till pallen, tittar offret så nära i ansiktet att han kan känna andedräkten från sin baneman. Och så. En hård spark mot pallen som driver iväg. Kroppen som hänger med armarna bakom ryggen faller ner en bit, vilket gör att ena axeln går ur led med en enorm smärta. Mannen fortsätter med att dra i benen på offret tills också den andra axeln går ur led. Han sätter sig åter i soffan och beskådar vad han åstadkommit. Han sitter och stirrar konstant på kroppen i en timme. Han går fram till offret och skjuter in en ny injektion och offret somnar in igen.
Händer börjar vårdslöst hastigt att lösgöra kroppen från väggen, släpar ner den på golvet och stuvar in den med en förvriden ställning i en sopsäck. Han plockar i ordning sina verktyg och redskap, slänger upp kroppen på ryggen och går ut.

Han går längs den långa mörka vägen. Han går genom ett lätt nattregn som är så svagt att det bara känns som sval vattenånga. Det enda ljuset kommer från månen och gatlyktorna. Våt väg, våt luft, mörker. Han tittar upp där han går. Slumkvarterens fallfärdiga byggnader tycks resa sig över allt annat och avtecknar sig som mörkrets konungar mot natthimmelen.

Han viker av vid en väg som leder in till en gård med ett stort hus.
Han slänger ner kroppen på hallgolvet och stänger dörren bakom sig. Säcken öppnas. Händer drar i bottnen på säcken tills kroppen ramlar ut varpå den släpas ner för en trappa som leder till ett rått, kallt och mörkt källarrum. Mitt i rummet står en kraftig påle, två meter hög med en solid krok på längs upp. Bredvid pålen står en liten trappa som leder upp till toppen. Kroppen släpas uppför trappan och hängs upp på kroken. Husägaren går upp till sitt sovrum och
lägger sig.

Först efter tre dagar går han åter ner i källaren igen. Där hänger kroppen. Vanställd med båda axlarna ur led. Utarmad, utmattad och med en stank av urin, svett och avföring. Tunga steg går upp för den lilla trappan. Tejpen dras bort från offrets mun. En skruvdragare drar långsamt ur skruv för skruv ur metallplattan i munnen. Någon form av näring trycks ner i halsen för att inte kroppen ska dö av svält.
Det är ännu ovisst hur länge offret kommer att vara kvar här. En ny bedövningspruta skjuts in i kroppen som somnar in. En sekatör trevar efter offrets hand, sätter sina blad runt en tumme och börjar långsamt klämmas åt. Den grova tången skär lätt genom tummen som lossnar med klippande ljud. Nästa finger i ordningen blir långfingret som också det stympas. Och sedan vidare i systematisk ordning tills alla fingrarna är stympade. En man med kirurgiska färdigheter syr igen och plåstrar om skadorna i händerna och ser till att stoppa blödningen. Sekatören byter hand och börjar långsamt äta sig igenom en annan tumme. Först genom huden, sen genom ett tunt lager kött, och till sist genom benet. När man kommer in till benet tar det emot ganska mycket. Det tar stopp och man får ta i ganska mycket för att klippa igenom det. Resten av fingrarna på samma hand stympas de också en efter en med stor noggranhet. Handen sys ihop och plåstras om. Blödningen stannar av i båda händerna. Tunga steg lämnar rummet.

Två dagar till går. Och mer näring stuvas ner i halsen på offret. Det är betydligt mycket mer den här gången. Tunga steg lämnar rummet och går upp en våning.

Några fingrar ligger på en skärbräda i köket och väntar på att bli finfördelade. Några andra ligger i en kvarn och mals ner. Alla bitar från alla fingrar mals ner och kommer ut som en jämn färs. Färsen läggs i en stekpanna. Lök, salt och peppar tillsätts. Den smakas av och läggs på en talrik. Talriken följer med mannen ner i källaren. Han har inte varit där på en väcka nu. Stanken från kroppen blir värre för varje dag som går. Kroppen är så avtrubbad och utmattad att den inte ens försöker skrika. Den bara andas lätt, svagt, matt. Köttfärs stoppas in i munnen som inte orkar tugga och trycks ner i halsen som inte orkar svälga. Kroppen är till synes näst intill förlamad. Men han vet att någonstans djupt inuti huvudet vrålar detta offer. Ett paket av kött, som hela tiden är medveten om vad som händer utan att kunna göra nånting åt det. Ett lemlästat paket av kött som inte orkar skrika, som inte kan slita sig loss, som lever i mörker. Ett levande ting som bara tillåts kännä en rädsla så stor att den inte kan beskrivas i ord. Känslan av att inte ens orka skrika, ropa på hjälp. Fruktansvärda smärtor och krämpor. Känslan av att vara en smutsig och stinkande parasit som sitter fastlåst i en fälla för att dö. En lång och plågosam död.
Två veckor följer och en kirurgs färdigheter amputerar en hand, två öron, en näsa, tio tår och ett könsorgan. Allt utförs mycket noggrant under narkos, och efter varje amputation sys patienten ihop och får inga komplikationer för utom just avsaknandet av dessa kroppsdelar.
Det blir en ny färs som patienten tvångstmatas med för att den inte ska dö av svält.
När tre veckor har gått går mannen ner i källaren. Patienten blir nedsövt. Händer med gummihandskar lyfter av offret från sin krok och lägger den ännu en gång i en säck.

Han går längs den långa mörka vägen. Han går genom ett lätt nattregn som är så svagt att det bara känns som sval vattenånga. Det enda ljuset kommer från månen och gatlyktorna. Våt väg, våt luft, mörker. Han tittar upp där han går. Slumkvarterens fallfärdiga byggnader tycks resa sig över allt annat och avtecknar sig som mörkrets konungar mot natthimmelen. Men nu vet han att det är han som är mörkrets konung. Och dessa byggnader monument, resta till hans ära. Inte långt kvar nu. Där står den stora vita sjukhusbyggnaden och välkomnar mannen och hans packning. Han går fram till entrén, hela tiden kontrollerande att ingen människa finns inom synhåll. Han öppnar hastigt säcken, lyfter den i bottnen så att kroppen ramlar ut. Han tittar sig omkring en sista gång. Ingen har sett honom. Han vänder sig om och går.

Hjärtat bultar, kallsvett tränger genom handflatorna. Snart är det dags. Det är inte långt kvar nu. En viss tvekan gör sig påmind. En tvekan och en rädsla som får slåss mot en skur av tankar om spänning och begär. Inte långt kvar nu.

En lemlästad man blir vårdad på sjukhus på grund av en fruktansvärd gärningsman. Det finns inga som helst signalement. Han sa aldrig ett ord, anföll bakifrån och sydde ihop ögonlocken. Han kan vara precis vem som helst.
Han ligger där i sin sjukhussäng och bara stirrar med en förtvivlad blick upp i taket. Det finns inga anhöriga som kan komma och hälsa på. Sjuksköterskor försöker förgäves att få kontakt med honom. Hans psyke har imploderat. Han har gått in i sig själv. Allt han ser och känner är tortyren han blivit utsatt för. Han känner den. Den pågår fortfarande i hans huvud.

Han vill inte leva så här med en tortyr som ständigt spelas upp inuti hans huvud. Han vill inte dö under tortyr. Han har varit med om det en gång. Vad säger att det inte skulle kunna hända igen.

En morgon när en av sjuksköterskorna kom in i rummet var han död. Han hade fått flera sömntabletter varje kväll. Han hade bestämt sig redan första natten. Och eftersom han ändå inte kunde sova sparade han alla sömntabletter tills han hade nog många.
Det var hans sätt att få slut på tortyren som ständigt fortsatte i hans huvud. Det var också en försäkran om att dö på ett värdigt sätt. Att bara somna in.

Ingen fick nånsin veta vad som hade hänt.