Det stod R Hardselius på dörren framför dem. Den längre av dem sträckte ut handen för att ringa på, men hans kollega med glasögonen hejdade honom mitt i rörelsen. Han var röd i ansiktet och försökte misslyckat dölja ett tungt flåsande. Han tecknade åt sin kollega att dom skulle vänta ett tag.

Huset var byggt på 50-talet och saknade hiss trots sina fem våningar, och R Hardselius bodde högst upp. Trapporna hade inte besvärat den längre av dem, men den andre med glasögonen hade inte sin kollegas fysik och ork, och han förstod vikten av att det första intrycket blev rätt. När han kände att andningen hade gått tillbaks till en mer normal nivå nickade han åt sin kollega att ringa på.

Mannen som öppnade var kortare än dem båda, men hade en lång mans hållning. Som om han inte visste om sin längd, eller levt med människor kortare än honom. Han tittade vänligt på de två män som stod framför honom.

‘Jag är Remi. Min vän kan du kalla C. Vi är här á Oxens vägnar för att reda ut era mellanhavanden.’, sa den kortare av dem med glasögonen, Remi, ‘Jag utgår från att det är du som är Hardselius.’ Herr Hardselius nickade utan att ändra sin vänliga uppsyn. ‘Kom in, jag har precis satt på kaffe. Vi sätter oss i köket’, sa han i en stillsam och välkomnande ton. Remi och C såg på varann, men följde efter honom in i lägenheten.

De satt vid köksbordet alla tre. Herr Hardselius betraktade de två männen framför honom. Båda hade svarta rockar, den kortare av dem en i filt och den längre en i skinn, som dom hade behållit på tillsammans med skorna. Den som presenterat sig som Remi var kraftig, hade en tunn mustasch och tjocka glasögon som förstorade upp hans ögon och gav honom ett lätt komiskt utseende. Under hans basker stack en svans av stripigt hår fram. Herr Hardselius anade att det inte fanns så mycket mer av den varan under baskern. Den andre av dem, C, hade däremot ett hår som svart silke, ett asiatiskt hår. Det hängde långt ned på hans rygg, men såg inte ut att vara i vägen utan följde hans rörelser som det vore gjort av vatten. Han var mycket lång och välbyggd, kanske två meter, och hade ett stiligt utseende med ett välformat ansikte och ett par nästan lysande blåa ögon, men han log inte och det hindrade honom från att vara vacker, tänkte herr Hardselius. Han förstod genast att det var Remi som stod för orden, och C för det andra.

Han hade rätt och Remi började dra upp villkoren för hans affärer med Oxen, som han redan visste så väl. Det här besöket var inte oväntat. Han betraktade de båda männen för att förstå mer om dom medan Remi talade.

På andra sidan bordet betraktade C honom tillbaks. C kände sig lätt obekväm med att sitta och dricka kaffe med kunden. Det stod till och med ett fat med kakor på bordet. Så här brukade det inte gå till. Han brukade få tillhandahålla sina tjänster rätt snart under deras uppdrag. Men det var något annorlunda med det här mötet. Den här Hardselius stämde inte in på deras målgrupp. C var van vid yngre män, det var alltid män, yngre och nervösare. Så fort han och Remi dök upp så hände något med den de träffade. Flackande blick, ryckiga rörelser, mycket prat. Hardselius var fel på alla vis. Han var äldre. Förmodligen äldre än vad han såg ut. Fårorna i hans ansikte skvallrade om åtminstone 60 år av leverne. Silverlinjerna i hans välansade korpsvarta skägg och vid tinningarna likaså. Det här var en man som åldrats som ett fint vin. Hardselius var en nobelt stilig äldre herre med en vaken och snäll blick.

C såg honom helt plötsligt stå på trappan utanför ett stort stenslott klädd i en välsittande mörk uniform med revärer och beteckningar i guld. Som en överste eller greve. Stödd mot en dragen värja och med eld i ögonen. En man som avnjöt sin hämnd kall. C blinkade till och den uniformerade ädlingen förvandlades tillbaks till den lille man som satt mittemot honom och lyssnade stillsamt på Remis vanliga harang. Det var definitivt något som inte stämde med Hardselius.

Remi hade berättat klart och Herr Hardselius drack för första gången en klunk ur sin rykande kaffekopp. En långsam gest fylld med värdighet och lugn. De båda andra betraktade honom och undrade vad som skulle hända härnäst.

‘Låt mig berätta om min son Jens’, sa Herr Hardselius och tittade de båda männen i ögonen, ‘Jens är en fin och intelligent pojke, men han har haft otur. Och han är tyvärr alldeles för snäll för sitt eget bästa. En egenskap som många tyvärr utnyttjar snabbt och skoningslöst’. Något mörkt och sorgset drog över Herr Hardselius annars så vänliga ansikte när han sa det här. Så berättade han om sin son Jens.

Han berättade om kvinnan Katarina och äktenskapet. Om hur hon krävde andra saker av Jens än vad han egentligen ville. Om hur drömmar glömdes och chanser försakades. Om otroheten och skilsmässan. Om hur Jens stod på Katarinas bolag men allt för sent upptäckte att det enda som hon lämnade honom där var stora skulder. Herr Hardselius berättade om hur Jens hade kämpat för att få det att gå ihop, om hur alla hans pengar försvann till skulder som inte ens var hans. Om hur han tillslut fallit för frestelsen att ändra på några siffror i en kassa. Om när han blev åtalad och hur han tillslut förlorade det sista han ägde – sin ärbarhet.

‘Trots det här har han inte gett upp’, fortsatte Herr Hardselius, ‘Han har en mycket bra ide för hur han ska komma på fötter igen. Jens är intelligent och driftig och jag tror på hans ide. Den kommer att rättfärdiga honom och göra honom till en ny man. Det är kanske hans sista chans att komma någonstans i livet. Dessvärre behövs ett startkapital. Pengar som inte Jens har. Banker och vänner har vänt honom ryggen. Han har ingen annan än mig. Vad för slags far vore jag om jag inte hjälpte honom nu?’ De båda männen mitt emot honom undvek att titta på varann. Herr Hardselius fortsatte. ‘Det går bra för Jens, men inte så snabbt som väntat. Det kommer nog dröja ytterligare ett tag innan hans ide ger avkastning. Jag beklagar att jag inte kan avsluta mina affärer med vår gemensamma vän Oxen inom den tid vi kom överens om, men jag hoppas att han förstår min belägenhet och att vi kan komma överens om nya villkor’.

Både Remi och C kände som om dom åkt med en rymdfärja ut ur jordens atmosfär och nu abrupt landat igen. Remi letade efter orden. Han var vän med dem och dom kom alltid när dom behövdes, men nu var inget som det borde. Det här var inte det läge han hade väntat att befinna sig i. Han lutade sig tillbaks i stolen och lät blicken vandra medan han försökte återta kontrollen över situationen igen.

Han förvånades över det han såg av lägenheten. Den var sparsmakat inredd med tidlösa möbler och verkade till större delen bestå av böcker, men kändes fräsch och dammfri. Det såg inte ut att bo en äldre herre i den, men inget verkade vara som väntat med det här uppdraget. Han fäste blicken på Hardselius som nu log hjälpsamt mot honom, som en trygg och kunnig rådgivare på en bank, eller som en förtroendeingivande präst. Vi håller på att tappa greppet om det här, tänkte Remi. Han vände sig mot sin kollega, som närmast såg generad ut, och insåg att dom måste agera. Nu. Han vände sig mot Hardselius igen och tog ett blixtsnabbt beslut.

*****************

Dom satt i bilen, men Remi, som satt vid ratten, hade inte startat den än. Båda männen tittade rakt fram efter gatan där dom stod parkerade. ‘Vi gjorde rätt’, sa Remi, ‘Vi är yrkesmän och vi har vårt rykte att tänka på’. C nickade bredvid honom utan att ta blicken från gatan. ‘Frågan är’, fortsatte Remi, ‘vad vi gör nu’. Bredvid honom släppte C ur sig en lång, djup suck och trummade lite med fingrarna på instrumentbrädan.

Då fångade något i backspegeln Remis blick. I bilen bakom dem stod en man med bildörren öppen och pratade högt i sin mobiltelefon på det självsäkra sätt bara någon som anser sig vara en som skapar framtiden kan göra. Han hade solglasögon på sig fast det var mulet, det blonda håret bakåtkammat och en tröja slängd över axlarna. Som hämtad ur en golfreklam. Han log oavbrutet när han pratade och skrattade ibland som hela världen förtjänade att höra hans skratt. I passagerarsätet satt en välsminkad tjej och tittade surt och uttråkat ut genom bilfönstret på ingenting särskilt.

En liten, men intensivt glödande punkt av vitt, hett hat tändes i Remis huvud. ‘Vad sägs om att vi tar med oss en BMW hem?’ sa han till sin kollega. C tittade bakåt och log brett. Nu kände han igen sig igen. Han drog på sig skinnhandskarna och öppnade och stängde nävarna för att känna det svarta lädret strama om händerna. Även Remi log när han letade fram det som låg gömt under sätet. Det här var vad dom var bra på.

Uppe i sin lägenhet såg Herr Hardselius genom köksfönstret på vad som hände på gatan nedanför. Han kunde inte låta bli att skratta lite för sig själv när han såg vad som hände efter det att männen gått ur sin bil och fram till den andra. Han gick till köksbordet och tog loss pistolen han satt fast under bordet. Han hade inte räknat med att behöva använda den, det fanns så pass många delar i hans berättelse som klarade av att vända situationen, men det är alltid bättre att ha ett vapen och inte behöva det än tvärtom, tänkte han.

Han stoppade ner det i en väska och tog upp sin mobiltelefon och tryckte snabbt fram ett nummer. ‘Allt är klart nu’, sa han när han fick svar, ‘Om du har allt packat kommer jag förbi och hämtar dig min kära. Vårt plan väntar. Vår framtid tillsammans likaså’. Han log nöjt när han lagt på. Ord, tänkte han, är mitt blankdragna svärd och mitt magiska trick som vänder vindarna.