Det var en fruktansvärt varm dag. Det snurrar i huvudet efter den långa promenaden och jag känner hur skjortan klibbar sej mot ryggen. Trots att jag tagit av min kofta var det likväl outhärdligt varmt. Det måste vara minst 30 grader ute, om ens det räcker. Något svalkande skulle sitta fint eftersom det fortfarande är rätt långt kvar att gå innan jag är hemma.

Det låg ett kafe längre fram på gatan. Det var endast halvfullt trots att det var mycket människor i rörelse ute på gatan. De flesta av dom var antagligen på väg hem från jobbet och hade inte den minsta tanke på att sitta på kafeér idag.

Jag köpte mej en flaska mineralvatten. Den var ljummen- typiskt. Jag tryckte flaskan mot pannan medan jag gick mot ett ledigt bord i det bortre hörnet av kafeét. Just som jag gick mot bordet fick jag syn på henne. Hon var upptagen med en pocketbok och såg mej inte.
Min blick måste ha fastnat på hennes ansikte, och därför jag såg inte stolen som stod framför mej. Jag råkade sparka till den, och med ens hade jag ofrivilligt fått hela kafeéts uppmärksamhet- även hennes. Jag kände hur jag rodnade, och blixtsnabbt ställde jag tillbaka stolen på dess plats igen. Suck… vad pinsamt. Men det kunde ju gått värre.

Jag satte mej inte nere i hörnet som jag tänkt, utan vid ett bord mitt emot henne. Jag vet inte riktigt varför… eller jo, det vet jag väl. Men saken är den att jag aldrig haft en flickvän i hela mitt liv… Jag är ingen Casanova. Ingenting. Men likväl satte jag mej mitt emot henne, men utan några som helst förhoppningar. Det enda som talade till min fördel var att det osannolika faktiskt händer. Det händer visserligen inte ofta, men ibland kan man läsa om det i tidningen om människor som trillat från tionde våningen och överlevt eller människor som vaknat upp ur koma efter tio år etc etc… Åh, om ändå något osannolikt kunde hända mej någon gång- som att hon skulle prata med mej.

Jag sneglade blygt på henne en kort sekund. Nej, hon tittade inte på mej. Hon läste sin bok. Vad läste hon för resten? Eller nej, glöm det. Jag vågar inte sitta och stirra på henne.

Jag känner mej rastlös i hennes närhet. Det blir svårt att sitta still på stolen. Jag vänder och vrider på mej, sätter benen kors, bara för att i nästa sekund ta isär dom igen och ena stunden kliar vänsterhanden nästippen för att i nästa klia bakhuvudet. Nej, usch, jag måste göra något! Men jag vågar inte… jag vågar inte! Såna som hon är inte intresserade av såna som mej. Det är fakta, och odiskutabel sådan.

Jag plockar upp min bok ur väskan och börjar läsa. Men mina tankar följer inte med i bokens handling. De kretsar enbart kring henne. Men varför? Vad tjänar det till! Hon och jag? Ha! Vi existerar inte ens i samma universum. Avståndet mellan oss må vara några meter, men det egentliga avståndet är ljusår. Jag finns inte för henne. Visserligen fick jag hennes uppmärksamhet tidigare när jag snubblade till på den där stolen, men det var snarare i egenskap av ett objekt som stört harmonin i hennes läsning, än som en existerande individ. Jag finns helt enkelt inte i hennes värld.

Jag ger upp tankarna om henne, och fördjupar mej istället i min bok. Det var en typisk roman om en man och en kvinna… ja, jag behöver inte berätta mer om handlingen. I brist på annat får det duga med fiktiv kärlek som substitut.

Plötsligt hörde jag hur någon stötte till mitt bord, en flaska föll omkull, och jag kände hur något vått rann ner över mitt högra byxben. Det var hon! Hon hade råkat stöta till mitt bord när hon skulle gå, och spillt ut flaskan mineralvatten- på mina byxor dessutom. Hon var fast! Nu måste hon prata med mej.

“Oj, förlåt”, sa hon. Hennes röst skar ända in en benmärgen på mej. Jag kände en rysning längs ryggraden, och hjärtat började klappa. Jag svarade att det inte var någon fara. Och det var ju sant, sällan har jag blivit så glad för något som nu när hon spillt ner mej. Hon gick och hämtade några servetter för att torka upp. Vi började prata och väldigt snart satt vi invecklade i en livlig diskussionen. Vi hade visst mer gemensamt än jag trodde. Två timmar förflöt blixtsnabbt och hon var tvungen att gå. Jag fick hennes nummer och hon bad mej ringa snart. Hon ville äta lunch tillsammans någon gång nu i veckan. Vi gick ut ur kafeŽet och gick skilda vägar. Men jag var inte lycklig, inte alls. Hon hade förvisso pratat med mej, och hon hade förvisso sagt att hon ville träffa mej igen. Men varför skulle jag vara glad? Under vårt samtal hade hon berättat om sin pojkvän… och jag var “kan-vi-inte-bara-vara-vänner-killen“. Jag vill älska, och inte bara vara någon jävla vän! Jag skrynklade pappret med hennes nummer på och kastade det från bron ner i strömmen. Trodde verkligen hon jag skulle ringa? villken idiot! Det osannolika hände inte idag heller, idag var bara vilken dag som helst.