som djupa hav att överleva är hennes ögon.

höga vågsvall, förvånande höga med tanke på hennes låga ålder.
med tanke på hennes ringa erfarenhet.
ringa erfarenhet?

ett avgrundsdjup på vars kant han nu står och famlar efter grepp.
om djupet – avgrunden, bara är en illusion. ja, då kan han lugn gå vidare. nästan helt oberörd, honom lurade hon inte.
inte den här gången.
men om inte, då kommer han falla handlöst och det vet han.

ett helt eget universum har hon skapat därinne. ett helt universum, och ett helt liv har hon levt där. skapat denna avgrundsklyfta han nu står inför. talar hon någonsin sanning. vad är hennes kunskap egentligen baserad på?

när han står där på kanten och famlar efter balans. balans och grepp. då, när han står där alltså, undrar han om det är han som ska ta henne härifrån eller om det är hon som egentligen borde välkommna honom in.

han sjunker under ytan där i hennes hav, havet med alla svallvågorna. det går fortfarande att andas där nere. än så länge går det trögt, som om syrehalten är låg. men hennes ögon är hav att överleva – inte att drunkna i.